Förmera - om privat ekonomi

Att sitta instängd på jobbet i möte en hel dag är synnerligen effektivt för att strypa inspirationen att tänka ekonomiska tankar. I alla fall tankar på den privata ekonomin. På jobbet skyr jag uppgifter som har med kronor att göra, jag är väl ingen simpel projektadministratör heller, men tidsuppskattning är jag så illa tvungen att hantera, och tid är egentligen en filtrerad variant av pengar, det finns en exakt översättning däremellan.

Ikväll betalade vi pengar för tid. Eftersom det var en verkligt lång dag på jobbet, som tvingade mina yngsta barn att vara de sista att hämtas från fritids, använde vi pengar för att ge oss mer tid tillsammans efter jobbet. Vi cyklade in till stan, miljövänligt, och gick på restaurang för att inta fredagsmiddag. Det är inget vi gör särskilt ofta, och de främsta skälen till det är att jag gillar att laga mat själv och att det inte finns några oförglömligt fantastiska restauranger i vår stad. Att det är ekonomiskt ofördelaktigt att äta ute alltför ofta är inget jag behöver ta hänsyn till, eftersom det sker så sällan att det inte kan anses ha en menlig inverkan på vår ekonomi.

Jag ser dock restaurangbesök som endel av barnens uppfostran. Kanske är det lite som Per Penning var inne pÃ¥, att gÃ¥ pÃ¥ restaurang var inget min familj nÃ¥gonsin gjorde när jag var liten, vilket innebar att jag kände mig ytterst obekväm med det när jag själv blev vuxen och “tvingades” ut bÃ¥de privat och i jobbet, vilket i sin tur medförde att jag nästan bad om ursäkt för att överhuvudtaget fÃ¥ beställa mat. I början. Numera har jag dock lärt mig att hantera situationen till den milda grad att jag utan att skämmas skickar ut mat som är uselt anrättad, ger beröm och mycket dricks när servicen är bra och maten god, eller inte ger nÃ¥gon dricks alls när jag finner allting undermÃ¥ligt. SÃ¥vida jag inte tycker synd om serveringspersonalen, vilket händer. Jag vill ge mina barn en kort startsträcka till företeelser i livet, utan att nödvändigtvis jämna den fortsatta vägen, sÃ¥ att de kan ägna energin Ã¥t viktigare saker än att känna sig som de tränger sig pÃ¥ när de äter pÃ¥ restaurang. Ungfär. (Och nu menar jag det bildligt, inte bokstavligen).

Servitören pÃ¥ Thai-restaurangen pÃ¥pekade, när jag beställde Pad Thai till barnen, att det var rejält tilltagna portioner och att det kanske vore en bra idé att ta en portion och dela mellan de bÃ¥da barnen, till att börja med. Vilket vi gjorde. Och vi fick det snyggt uppdelat pÃ¥ tvÃ¥ tallrikar med lika mÃ¥nga tigerräkor pÃ¥ varje, till min stora lättnad. Barnen är nämligen rättvisefascister. PÃ¥ det sparade vi 98 kronor, eftersom det faktiskt räckte med en portion. Restaurangen gjorde dock en förtjänst i alla fall, eftersom ett argument frÃ¥n servitören för att dela en portion var att “dÃ¥ orkar ni med glass ocksÃ¥“, nÃ¥got barnen givetvis tog fasta pÃ¥, och därmed var försäljningen av efterrätten säkrad. En efterrätt med enorma marginaler antagligen, eftersom det blev billig glass med chokladsÃ¥s, som pÃ¥ sin höjd kostar totalt tre kronor, men sÃ¥ldes för 30. Eftersom jag väntade pÃ¥ barnen beställde jag kaffe. Och eftersom vi blev sÃ¥ väl bemötta gav jag ordentlig dricks.

Även om vi förmodligen gick jämnt upp ekonomiskt, jämfört med den urpsrungliga tanken att köpa två portioner och äta efterrätten hemma, kände vi oss nog gladare och nöjdare efter middag och efterrätt på lokal.

Win-win, helt enkelt.

Man kan se det såhär. Konst är något man inte kan. Kan man det är det inte någon konst.

Det är de tre första meningarna i boken Säljstrategier inför nästa börsras och Symmetrianalys av Lars-Jonas Ångström och Ingemar Carlsson, som jag häromdagen insåg att jag, som utlovat, undanlåtit att skriva om. Båda författarna är tekniska analytiker.

Det är en tunn bok som går relativt snabbt att läsa. Första kapitlet Konsten att sälja, är bokens behållning. Det är egentligen inga nyheter, det är det vi vanligen matas med när det gäller aktieinvesteringar. Det handlar om svårigheterna att sälja i tid.

“När ska man sälja? Sälj omedelbart om aktiekursens beteende ändras eller avviker mot dina beräkningar”

Det lÃ¥ter som en rimlig strategi. Om man gjort dessa beräkningar. Om man tänkt ut i förväg hur man vill att aktiekursen ska utveckla sig. Och det är ganska enkelt att göra det, egentligen. Ett enkelt sätt är t ex att bestämma sig för att denna aktie ska utveckla sig 10% under en viss tid, dra en linje i ett diagram och se till att aktien hÃ¥ller sig däromkring. Gör den inte det, sälj. Lätt som en plätt. Eller inte …

I boken presenteras dock något mer komplicerade strategier, än ovan, baserade på teknisk analys. Några index och indikatorer beskrivs innan man kommer in på det man kallar Diagramanalys, dvs olika sätt att studera tidsutvecklingen av en akties kurs.

Alla är vi överens om att det är så nära toppen som möjligt - på upp- eller nersidan - som vi ska sälja.

Olika toppformationer diskuteras, och hur de tillsammans med diverse index kan användas för ett beslut att sälja.

Vad det handlar om är att agera på de tekniska signalerna och inte föra en analysdiskussion med sig själv som leder till ren handlingsförlamning.

I kapitlet Varningssignaler inför en större nedgång får vi veta

När det dags att realisera vinsten och de stora säljtillfällena infinner sig är ofta fundamentala faktorer positiva och därmed är det svårt att sälja när allt ser ljust ut.

Det påpekas återigen att det är viktigt att ha en strategi, och resten av boken ägnas åt exempel från nedgångarna 1997 och 1998 med diagram och tydliga beskrivningar av olika indikationer och signaler.

Sist i boken finns ett avsnitt om Symmetrianalys, som man hävdar är en ny analysmetod som används för att prediktera trender den närmaste tiden.

Jag läste boken snabbt för att få ett hum om möjliga strategier, och kanske lite nya idéer. Men idéerna är upprepningar av de vanliga idéer som florerar i aktiesammanhang och som man läser ganska ofta. Tanka som visserligen tål att upprepas. Man ska nog ägna delen om indikatorer och teknisk analys, boken innehåller mängder av detaljerade exempel, lite mer uppmärksamhet än jag gjorde. Jag konstaterade mest att strategin fungerade - igen, för varje nytt exempel som presenterades. Och undrade i hur många fall den inte fungerade. Något som givetvis inte redovisas i boken.

I vanlig ordning tycker jag att matematiken som presenteras i samband med teknisk analys är lite fyrkantig och “hemmakonstruerad”. Det handlar ofta om geometriska formationer i tiden, som ritas ut i diagrammen. Det mest avancerade som Ã¥stadkoms är att beräkna glidande medelvärden.

Jag blir mest sugen på att åstadkomma mina egna indikatorer och modeller. Något jag då och då ägnar mig åt, men inte i tillräcklig omfattning för att använda i min standardstrategi för aktiehandel. Min standardstrategi kan för närvarande sammanfattas som Köp och behåll ifall det inte verkar gå alltför tokigt. Inte så genomtänkt och strukturerat som jag skulle vilja ha det.

På tur ligger motsvarande bok om hur man ska agera, tekniskt, vid börsuppgång.

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, aktieböcker, teknisk analys, aktier, privatekonomi, börsen, börsras

Nu vet jag hur det hänger ihop! Jag har en teori!

Jag kom på den när jag läste om de norska bloggarna som sökt statlig lön för att blogga. De vill ha konstnärslön för sitt betungande bloggande. Nu länkar inte DN till bloggarna, men jag förmodar att vilka bloggar det är frågan kommer att spridas i bloggvärlden, och vips har de 200 000 besök på en vecka. Ett snabbt sätt att komma upp i kritisk massa (kritisk massa är ett begrepp som äger giltighet i såväl kärnreaktorer som för bloggar). Om de nu skriver någorlunda roligt/intressant, eller kanske rentav om mode, stannar endel läsare kvar, det kommer att få återverkningar på sökmotorträffar och sen kan de istället få reklamintäkter på bloggen av ett eller annat slag. Istället för konstnärslön.

Det är alltså så det har gått till när Blondinbella blev bloggprinsessa!

Via MUF finns kontakter med regeringen som gav henne konstnärsstöd (de flesta av er ansÃ¥g faktiskt att Blondinbella är kreativ, häromdagen, dvs det mÃ¥ste gÃ¥ under kategorin konst det hon skriver, ja inte litteratur kanske, men … performing arts eller nÃ¥’t kunde kanske passa) och besökare via det MUFfliga nätverket. NÃ¥r man kritisk massa pÃ¥ bloggen, pÃ¥ samma sätt som i en kärnreaktor (kritisk massa är vad som krävs för att uppnÃ¥ självunderhÃ¥llande kedjereaktioner), sÃ¥ fortsätter bloggbesöken av bara farten.

Voilà! Massor av besök etcetera etcetera!

Kan inte nÃ¥gon av er prova, jag skulle vilja verifiera denna hypotes ytterligare inför min framtida bok om framgÃ¥ngsrikt bloggande … .

Läs även andra bloggares åsikter om konstnärsstöd, statligt stöd, blondinbella, blogg

Här gäller det att vara vis; den som har förstånd, han räkne ut betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sex hundra sextiosex.

Johannes Uppenbarelse 13:18

666 kronor var summan för dagens inköp på Bauhaus. Två jordankare, reglar, samt ett litet plank som kommer att användas för en praktisk trädgårdsbyggnation. Ja, några vinkeljärn, fransk träskruv samt trallskruv ingick också i summan. Vid uppförandet gäller det verkligen att vara vis, jag tror att vi tänkt ut allt rent teoretiskt, men fan ta grannens katt (vilddjuret) om han förstör bygget.

Det är roligt med Bauhaus, det är min favoritaffär, alla kategorier. Där finns allt! Man blir sugen på så mycket när man går där. Byta ut alla persienner mot träjalusier kanske? Snyggt. Lägga plattor i trädgården? Byta golv? Det finns saker som rörmokarprylar och PVC-rör, vilket gör att, om man köper det, verkligen känner sig hantverkarpraktiskt (huruvida man sen behöver använda det för att känslan ska bestå är inte självklart).

Det finns alla elprylar man kan tänka sig behöva. Rättelse; alla elprylar jag kan tänka mig behöva. Kan man installera detta själv, frågade jag angående att byta till ett antennuttag som passade bättre till dosan på väggen. Ja, om man vet vad man gör, sa killen jag pratade med. OK sa jag, och köpte den. Jag tänkte att jag nog skulle kunna lista ut hur man gjorde, så att sen när jag skulle göra det, skulle veta vad jag gjorde! Det gick bra, förutom att grannen blev av med TV-signalen en stund, ok några timmar då, medans jag fixade.

Ibland tror jag eventuellt att jag lurar mig själv, eftersom jag tycker det är roligt att hålla på med lite småprojekt hemma. Jag intalar mig nämligen att alla åtgärder kommer att bevara, eller höja, värdet på huset. Alltså rättfärdigas dylika inköp (på Bauhaus, Coop Bygg och andra bygghandlar) av alla sorter med argument som värdeökningsåtgärd eller åtminstone åtgärd för värdets bevarande.

Det kan alltså ses som en ren investering att byggvaruhusshoppa!

Läs även andra bloggares åsikter om bauhaus, investering, byggprojekt

Jag arbetar på karriären. Och det är inte modebloggskarriären, eller ekonomibloggskarriären jag talar om då. Jag har ett skitkul jobb, jag kan inte begripa mig på de vars mål är att skaffa passiva inkomster för att slippa jobba. Då har man valt fel yrke, om det inte är roligt . Vad ska man göra, liksom?! Jag kan komma på massor av sysselsättningar som är roliga, som jag gillar att hålla på med, men ingen sysselsättning ensam är lika heltäckande som jobbet i stimulans, kreativitet och allmän förnöjelse. Jobbet är helt enkelt en kostnadseffektiv sysselsättning som kombinerar många av mina intellektuella intressen. Och träna kan jag ju göra på lunchen.

Så jag har inte tid att kommentera Sveriges unika modebloggshysterikor, aktierallyt som påstås snart vara över, eller Soros löjeväckande neggo-profetia för tillfället. Jag har läst och tänkt klart om Passion for Business, men det får vi också ta en annan dag.

Förresten, när det gäller modebloggarna, pÃ¥stÃ¥s i DI-artikeln att det gör nÃ¥got kreativt … och det fÃ¥r mig att fundera över betydelsen av ordet kreativitet. Det är alltid bra att ha samma definition när man diskuterar saker och ting, men inget fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ modebloggare som kreativa. Jag blir snarast förvÃ¥nad över att höra ordet kreativitet i samband med modebloggande. Modebloggare skapar ingenting, de är konsumenter, passiva konsumenter i medias och reklamens klor, hjärntvättade, och det är rent otäckt.

27 kronor litern behöver bensinen kosta för att minska utsläppen med 20%, enligt någon modell som man undrar hur den ser ut och vilka faktorer den tar hänsyn till (jag påstår inte att den är sämre än den bästa kunskap man har nu, jag undrar bara hur den ser ut). 100 % ökning för 20% utfall, det är ganska dålig utdelning får man säga. Ett okänsligt system, knappt reglerbart, skulle man kunna säga.

Men något måste göras, bilismen måste minska, man kan inte försvara den säger alla rabiata ekonomisktstyrmedelsfrälsta motståndare till bilismen och allt den betyder för människor som inte bor centralt i storstäderna, och man anar att det ligger mer bakom ett sådant uttalande än bara utsläpp och miljöförstöring. Det ligger frågor om kollektivism och individualism, liberalism och kommunism. Typ. I själva verket handlar mycket av argumentationen om politisk åskådning, och inte om sakfrågan i sig, utsläppen och påverkan på miljön.

Är verkligen det mest effektiva, för miljön, att ge sig på något som knappt är känsligt för prisökningar? I alla fall inte förrän de blir ordentligt höga? Fast vänta nu, det är jättepraktiskt, massor av pengar till statskassan, stadiga inkomster! Hur skulle det gå för statens inkomster om inte bilismen fanns? Om bilarna blev miljövänliga och drivmedlet ännu mer miljövänligt? Var skulle man då höja skatter på ett enkelt sätt utan att strypa inkomsten samtidigt?

Och om vi nu ska använda ekonomiska styrmedel, varför inte utveckla kollektiva kommunikationer, miljövänliga bilar (kom inte och säg att det inte gÃ¥r, det är bara en frÃ¥ga om teknisk utveckling, och att tänka bättre än tidigare) först? Nejvisstnej, det gÃ¥r ju inte, det finns ju inga andra omrÃ¥den som är lika okänsliga för skattehöjningar som bensinen, sÃ¥ det gÃ¥r inte att skrapa fram pengar till det, särskilt inte som vi mÃ¥ste lalla med vÃ¥ra medborgare och ge dem bidrag i tid och otid för allt möjligt, ocksÃ¥ . Det är fö inte riktigt förenligt med nÃ¥gon politisk Ã¥skÃ¥dning att inte aktivt “styra“, om nÃ¥got sker av sig självt märks ju inte att nÃ¥got är gjort, och vem ska dÃ¥ ta Ã¥t sig äran av “kraftfulla Ã¥tgärder“?

Läs även andra bloggares åsikter om bensinpriset, koldioxid, miljö, utsläpp

Några inte alltför kontroversiella iakttagelser:

• PÃ¥ DN Ekonomi kan man idag läsa att svenskarna köper mer aktier igen. Det är främst män i 55-60-Ã¥rsÃ¥ldern som “trycker pÃ¥ köpknappen”.
• Ekonomibloggar finns det mÃ¥nga, och mÃ¥nga är skrivna av kvinnor. Det handlar om att spara, budgetera, fÃ¥ livet att gÃ¥ runt och trygga framtiden.
• NÃ¥gra ekonomibloggar handlar uttalat om att bli rik, medelst aktiehandel, företagsamhet eller annan verksamhet (jobba, spara och investera).
• PÃ¥ redeye är det nästan uteslutande män som bloggar om aktier.

Jag anar ett mönster här. Håller män på med abstrakta saker som aktieanalyser och aktieköp, med företagsamhet och investeringar? Håller kvinnor på med mer vardagsnära, konkreta fenomen som privatekonomi och sparande? Generaliserat alltså. Varför skriver inte så många kvinnor om aktier, analyserar företag och resonerar om makro- och mikroekonomi?

När jag startade denna blogg var det efter att ha bloggat på redeye ett tag, och jag ville ha ett eget forum för att skriva om aktier och aktiehandel (privat ekonomi som två ord, lägg märke till det!), och ekonomi i största allmänhet. Privatekonomi skriver jag kanske inte så ofta om, men det handlar definitivt inte bara om aktiehandel.

Nu är väl steget att handla med aktier och att skriva om aktier inte självklart, kanske handlar kvinnor med aktier i större utsträckning än vad de skriver om, och män gnetar med budget mer än de skriver om?

Läs även andra bloggares åsikter om aktier, aktiehandel, investeringar, sparande, privatekonomi

Här sätter man kvällskonjaken i vrångstrupen när man läser att Linda Skugge ska skriva i SvD:s Näringsliv Söndagsbilaga varannan vecka. Var helgen för varm för beslutsfattarna på SvD? Solsting? Vem har kommit på den idén? Och hur lyckades den/de genomdriva den? Frågorna är många.

Men man får se det positivt. Det är bara varannan vecka. Och jag kan välja att inte läsa.

Linda Skugge säger i SvD:

“Jag har alltid känt att jag vill mer och kan mer men inte blivit tillfrÃ¥gad.”

Och dÃ¥ tänker jag i mitt stilla sinne “Det kanske finns en anledning till det ….?” Jag sÃ¥g Skugge intervjuas pÃ¥ Nobelfesten för nÃ¥gra Ã¥r sen, jag tror det var hennes Nobelfestpremiär. Jag satt hela tiden och upprepade mantrat “Det är meningen att hon ska verka korkad, det är bara för att provocera. Det är meningen att hon ska verka korkad, det är bara för att provocera. Det är meningen att hon ska verka korkad, det är bara för att provocera“. Men lätt var det inte. Att intala sig att det bara var provokation, det kändes farligt äkta.

I artikeln i SvD nämner hon några personer som hon beundrar, t ex han som startade ett udda klädföretag. En modeskapare?! Mitt förtroende ökar inte när hon sedan nämner personer som Anna Bråkenhielm och Johan Stael von Holstein.

Så vad spelar det egentligen för roll om sådana personer som Linda Skugge skriver i någon tidning? Jag menar, jag har inte lidit av att hon skrivit i Expressen, precis. Eller Amelia. Men SvD är, eller har i alla fall varit, en tidning med betydligt större trovärdighet än Expressen. Och en damtidning är det ju inte, SvD. Nu vet jag inte längre.

Jag antar det kallas “nya grepp” eller nÃ¥got liknande, aningen desperat kan jag tycka, för det kan ju knappast kallas förnyelse och utveckling i alla fall. Ska SvD falla in i modebloggartraditionen?

Läs även andra bloggares åsikter om Linda Skugge, krönika, näringsliv, media

DI avslöjar i förbigÃ¥ende att dollarn nu är nere i 2 kronor …

När jag tog civilingenjörsexamen i slutet av åttiotalet var ABB, eller föralldel Ericsson, bra arbetsgivare för en nyutexaminerad ingenjör. Det fanns möjligheter inom företaget. Möjligheter att periodvis jobba utomlands, många karriärvägar, resurser, tjänsteresor, konferenser, utveckling. Nackdelen var de ganska taskiga ingångslönerna, som man förstås kunde hålla sig med eftersom man ändå lyckades locka till sig ingenjörer.

Och sÃ¥ betraktades nog ABB som ett ganska trist och trÃ¥kigt och väl “tryggt” företag för torra ingenjörer. Man började där och sen hade man anställningen tryggad hela livet. Detta ändrades pÃ¥ nittiotalet när ABB sade upp folk, till och med tjänstemännen.

Under nittiotalet led också företaget, eller snarare företagsledningen, av megalomani, och ABB skulle bli ett IT-företag. Man var långt ifrån kärnverksamheten. Under de första åren av 2000-talet höll ABB på att gå i konkurs. Koncernchefernas pensionsavtal var horribla, och 23 oktober 2002 var aktiekursen nere på 10,30 kr. I diagrammet nedan visas slutkurserna för aktien, korrigerade för 4:1 split i maj 2001. Aktiekursen är ännu inte uppe i de nivåer den nådde under slutet av nittiotalet.

ABB har efter detta koncentrerat sig på sin kärnverksamhet, kraft- och automationsteknik, fått fart på verksamheten och är idag ett mycket lönsamt företag igen. Aktiekursen slutade i fredags på 186,50, faktiskt samma kurs som dagen efter spliten 2001. Rapport efter rapport har på senare år slagit marknadens förväntingar. I februari i år fick dock VD:n överraskande gå, och ABB har inte givit några detaljerade förklaringar till detta. I gårdagens DN fanns en artikel om ABB:s framtid. Man nyanställer, och märker inget av finansoron i världen:

“VÃ¥ra kunder är till stor del sÃ¥dana som inte har problem med finansiering, som stater, säger Michel Demaré.“

SÃ¥där i förbigÃ¥ende tycker jag det var ett ganska roligt uttalande …. Nej sÃ¥klart de, stater, inte har problem med finansieringen, de har ju en gigantisk buffert i form av skatter de kan omfördela eller till och med öka inkomsterna ifrÃ¥n!

I Dagens Industri har artikeln en annan vinkling:

“Industrikoncernen ABB:s ordförande Hubertus von Grünberg bär pÃ¥ en hemlighet som kan skada bÃ¥de aktiekursen och förtroendet för bolaget.“

“Egentligen tycker jag att aktieägarna har rätt att fÃ¥ veta vad som hände, för ägarna borde alltid vara priviligierade att fÃ¥ information om företaget. Men min oro är att om jag skulle tala ut skulle det kunna pÃ¥verka aktiekursen och skada förtroendet för företaget.”

Jaha …är det nÃ¥gon skillnad i att informera om att aktiekursen kan pÃ¥verkas om man kommunicerar den information man sitter inne med, jämfört med att bara kommunicera den information man sitter inne med? Det skulle möjligen vara att i det första fallet pÃ¥verkas kurserna ännu mer … det är ju tvÃ¥ “lager” av information där, jämfört med ett i det senare fallet.

Eller är det bara DI:s sensationslystna journalistik som får det att se än värre ut?

Vi får väl se imorgon, hur detta meta-uttalande (alterenativt meta-journalistik) påverkar aktiekursen.

I förbigående tror jag att ABB dessutom lyckats skaka av sig stämpeln som trist ingenjörsföretag, de är inte fullt lika dominerande arbetsgivare i Västerås längre. Fortfarande ett stort företag, och ännu mera internationellt. Jag förmodar det kan vara ganska lockande.

Läs även andra bloggares åsikter om ABB, aktier, börsen, ekonomi, pensionsavtal

Så det kan gå för en bloggare. Det är bara att välja, finansjobb eller finansblogg.

Läs även andra bloggares åsikter om finansblogg, bloggare

Passion for Business är ett nytt affärs- och livsstilsmagasin för kvinnor. DN skriver om första numret av det nya magasinet:

“MÃ¥let är att skapa ett forum för kvinnor i karriären och slÃ¥ ett slag för kvinnligt entreprenörskap.”

Det finns nÃ¥gra fÃ¥ omrÃ¥den där jag tycker det är motiverat att utveckla “specialprodukter” för kvinnor respektive män. Ett av dem är löparskor. Det är ren fysik, kroppsfysik.

Men affärstidningar? Varför skulle jag vilja läsa skönhetstips (av businesstyp självklart, vilket torde betyda “sminka dig som en stjärna fast pÃ¥ fem minuter istället för pÃ¥ tvÃ¥ timmar“) i samma tidning som jag läser om Antonia Ax:?son Johnson? När det inte ens är Axfoods kvartalsrapport det ska handla om, utan om hennes personliga resa?

Jag läser om den redaktionella mixen

“Passion for what? Tidningens innehÃ¥ll i korthet:

Start up: Trender, tendenser, nya passionerade förebilder
Reportage: Exklusiva intervjuer, analyser och insikter.
Taktik: Karriärvägarna, knepen, guru-tipsen, ledarskapsrönen.
Balans: Tid att prioritera och reflektera.
Mode: Nya jobbgarderoben och hetaste accessoirerna.
Wellness: Skönhet: Beauty business med Emma Wiklund. Hälsa: Toppform.
Toplist: Kulturkickar. Tekniknyheter. Körglädje. Businessresor.”

Och jag undrar … Vad är det som skiljer Passion for Business frÃ¥n t ex Femina, Tara, Amelia eller Damernas?

Det skulle väl vara att Passion for Business inte tycks skriva nÃ¥got om relationer och sex, (sÃ¥vida det inte ingÃ¥r i balans-sektionen?). Men det kommer kanske. Eller sÃ¥ har man inte tid för sÃ¥’nt om man ska gÃ¥ in för att vara Business-kvinna?

Att diskutera kvinnligt entreprenörskap är väl lovvärt, på sitt sätt. Men, ger det något extra (det kommer antagligen inte att vara negativt i alla fall, för att uttrycka sig positivt) att diskutera det i ett, jag förmodar, uteslutande kvinnligt forum? Är inte det en angelägenhet för oss alla, tillsammans?

Mina förhoppningar att magasinet kommer att vara pusselbiten jag saknat är inte stora, men av nyfikenhet kommer jag antagligen att köpa första numret … Men vilka ska sen läsa tidningen? Business-kvinnan i tiden? Vem är det? Egentligen.

Jag har läst endel böcker som försöker förklara världen med hjälp av naturvetenskapens lagar, eller från ett sociobiologiskt perspektiv (tänker särskilt på Den själviska genen av Richard Dawkins), de är nästan alltid spännande.

Nu snubblade jag via bloggen New Economist pÃ¥ denna bok, The Logic of Life, som ser logiken i livet frÃ¥n ett ekonomiskt perspektiv. Det lÃ¥ter ytterst intressant, och det är under tillämpande av största självkontroll jag inte beställer den pÃ¥ stört. Jag ska läsa ut de böcker jag har i pipen innan jag beställer, eller lÃ¥nar, nÃ¥gon ny …

Någon som läst boken?

Det var bara att ta fram avräkningsnotorna och fylla i. Lätt som en plätt. Det enda jag egentligen var lite osäker pÃ¥ var hur Bures inlösen skulle räknas. Men jag gjorde det som verkade logiskt, sÃ¥ jag hoppas det blir rätt. Ofta kan det funka … Det är trevligt att fÃ¥ avdrag för pensionssparande som jag tvÃ¥ngsägnar mig Ã¥t pga sjukförsäkringen. Sedan var det bara avdrag för resor till jobbet som behövde beräknas, men det var lika som förra Ã¥ret. Lätt som en plätt igen, och enligt beräkning fÃ¥r jag tillbaka ett antal trevliga tusenlappar.

Jag hade inte riktigt lyckats neutralisera aktievinsterna förra året, så det blev lite onödig skatt där. Men, jag får hålla bättre koll i år. Jag måste hitta på ett system för det.

För att riktigt glädjas Ã¥t hur lätt det är att deklarera nuförtiden, drar jag mig till minnes hur det var för bara sÃ¥där femton Ã¥r sen, det var inte roligt alls, kan jag tala om för de som inte gjorde sÃ¥dan’t dÃ¥. Mycket man skulle fylla i. Och nÃ¥de en om man inte hade ordning pÃ¥ sina papper, dÃ¥ fick man slita. Jag bara älskar det uppkopplade samhället med all information tillgänglig! Nästan alltid i alla fall. Ã…tminstone vid deklarationsdags. I alla fall om jag fÃ¥tt brÃ¥ttom.

Man är värd en god öl!

Läs även andra bloggares åsikter om deklaration, inlösen, Bure, avdrag, penionsförsäkring, skatt

SÃ¥ sen som jag är med deklarationen i Ã¥r har jag aldrig nÃ¥gonsin varit, men man mÃ¥ste ju fÃ¥ vara lite wild and crazy ibland. Endel hoppar fallskärm, andra är sena med deklarationen. Det är bara aktieaffärerna jag har kvar att deklarera, jag skaffade ny e-legitimation och BankID … idag (jag har faktiskt använt internetbanken i mÃ¥nga Ã¥r, men jag har kört med engÃ¥ngskoder sen jag bytte dator). När barnen har somnat kommer jag att ta tag i frÃ¥gan. Om aktieköpens inverkan pÃ¥ min slutliga skatt. Jag hoppas det inte blir alltför illa, jag passade pÃ¥ att ta nÃ¥gra förluster i december för att kompensera den märkliga EpiCept-uppgÃ¥ngen jag lyckades pricka förra Ã¥ret.

Under tiden, medans ni väntar på min slutliga skatt, kan ni fundera över ett lyxproblem jag har när det gäller glasögon, särskilt när det gäller solglasögon faktiskt. Mina ögonfransar slår i glasen och låter dem inte alls lyckliga vara (fransarna). Faktum är att jag har svårt att hitta mascara också, som inte bygger för mycket. Jag vill förtusan bara ha lite mera färg, men absolut ingen förlängning, då blir det katastrof. Tidigare har jag inte varit särskilt ljuskänslig och inte använt solglasögon, men med åren tycker jag det blir mer och mer nödvändigt och det har inte med eventuella skrattrynkor att göra, sådetså. Lösningen på solglasögonproblemet blir förmodligen simglasögon med  polariserande filter. Tur att jag inte är det minsta fashionistisk av mig!

En bra dag börjar med en bra frukost. Då tänker man klara tankar, och det lönar sig!

Läs även andra bloggares åsikter om Frukost, semester

Titeln har jag snott från en annons i Financial Times. Jag tycker ofta engelskspråkiga tidskrifter och dagstidningar är en fröjd, rent språkligt, att läsa.

I dagens Europeiska utgåva (papperstidningen) läser jag en mycket intressant artikel (Fed seeks European help for dollar dilemma) om tillgången på dollar och hur det anses hänga ihop med bolånekrisen i USA.

Europeiska banker har i de goda tider som varit finansierat dollar-baserade finansiella instrument och krediter, och dessa tillgÃ¥ngar kommer nu tillbaka i bankernas balansräkningar. Europeiska banker har, till skillnad mot amerikanska, inte enkel tillgÃ¥ng till dollar. Tidigare kunde bankerna skaffa finansiering i värdepappersmarknanden, men det gÃ¥r inte längre (i artikeln stÃ¥r bara “because this market is still largely frozen“). Denna dollarbrist anses av vissa driva upp en ränta kallad Libor (London Interbank Borrowing rate), när bankerna behöver växla in dollar.

Problemet är alltså att de europeiska bankerna lider likviditetsbrist i dollar, och att deras införskaffande av denna valuta driver upp denna interbankränta (Libor).

I artiklen påstås att Fed kunde strunta i dessa europeiska problem eftersom man är en nationell (amerikansk) myndighet, och inte en europisk. Men, det skulle ställa till endel problem för den amerikanska ekonomin.

Ett skäl sägs vara att en av Feds uppgifter är att understödja dollarns dominanta roll i internationella finanser. Då kan de inte ignorera dessa likviditetsproblem i Europa.

Det andra skälet är väl det, på kort sikt, viktigaste. Om man struntar i dessa europeiska likviditetsproblem kommer det att slå tillbaka på den amerikanska ekonomin. Detta eftersom många lån i USA, både till företagen och hushållen, baseras på Libor. Denna ränta bestäms baserad på lånekostnader för i huvudsak europeiska institutioner. Dvs, om räntorna i Europa går upp (t ex via dollarköp), går amerikanska låneräntor upp.

I USA anses att det är problem i Europa som orsakar de höga räntorna, och pressar dollarn. I Europa anser man att problemen har sitt ursprung i den amerikanska ekonomin.

(Dagens lunch, bröd, ost och mineralvatten, i solen på bryggorna vid Västra Hamnen) .

Hur det än verkligen är med den saken (är det ingen som har tänkt på återkopplingar här?) ger det en bild av hur komplicerad den finansiella marknanden är, och som man skriver i artikeln:

This illustrates a rare downside of the dollar’s role as the world’s currency.

Läs också: New push to ease strains in markets

Läs även andra bloggares åsikter om dollar, räntor, finansiella marknader, USA, Fed, Europa