Förmera - om privat ekonomi

Det senaste halvåret, eller kanske längre tid, har jag känt att jag legat lågt med i alla fall investerarviljan. Jag har varit nästan helt passiv med mina aktier och fonder, varken sålt eller köpt. Jag har knappt ens kollat till mina depåer och fondkonton, eftersom jag vetat att det åtminstone gått ner. Eftersom jag vetat vad jag haft har det i alla fall inte varit total katastrof, häromdagen kollade jag att mina aktier gått ner ca 25 %, vilket ju i alla fall slår index, om man ska vara positiv, har jag tillåtit mig att vara medvetet passiv på obestämd tid.

Men nu känner jag hur det börjar ploppa upp lite investerarlusta igen. Undrar om det beror pÃ¥ min nästan magiska intuition, att det faktiskt kommer att se ljusare ut nästa Ã¥r, eller om det bara är normal “nytt-Ã¥r-nya-tag“-känsla?

Jag räknade på sparandet och kom fram till att med lite luft i kalkylerna bör sparandet kunna ökas till ca 28 % av nettoinkomsten. Vilket vore väldigt trevligt. Jag ska genast göra om överföringarna så att detta förverkligas från januari. Då räknade jag med att jag och mina tre barn på halvtid kommer att behöva 12 000 kr/mån att spendera på mat, bensin, fritidsaktiviteter, kläder och annat mer eller mindre onödigt. Boendet är betalt då, liksom bilförsäkring, bilservice, fritids. TV/telefon/bredband räknar jag till driftkostnader. Och sambon får göra egen kalkyl (eller så erbjuder jag mig att göra den också ;-)).

Nu vet jag hur det hänger ihop! Jag har en teori!

Jag kom på den när jag läste om de norska bloggarna som sökt statlig lön för att blogga. De vill ha konstnärslön för sitt betungande bloggande. Nu länkar inte DN till bloggarna, men jag förmodar att vilka bloggar det är frågan kommer att spridas i bloggvärlden, och vips har de 200 000 besök på en vecka. Ett snabbt sätt att komma upp i kritisk massa (kritisk massa är ett begrepp som äger giltighet i såväl kärnreaktorer som för bloggar). Om de nu skriver någorlunda roligt/intressant, eller kanske rentav om mode, stannar endel läsare kvar, det kommer att få återverkningar på sökmotorträffar och sen kan de istället få reklamintäkter på bloggen av ett eller annat slag. Istället för konstnärslön.

Det är alltså så det har gått till när Blondinbella blev bloggprinsessa!

Via MUF finns kontakter med regeringen som gav henne konstnärsstöd (de flesta av er ansÃ¥g faktiskt att Blondinbella är kreativ, häromdagen, dvs det mÃ¥ste gÃ¥ under kategorin konst det hon skriver, ja inte litteratur kanske, men … performing arts eller nÃ¥’t kunde kanske passa) och besökare via det MUFfliga nätverket. NÃ¥r man kritisk massa pÃ¥ bloggen, pÃ¥ samma sätt som i en kärnreaktor (kritisk massa är vad som krävs för att uppnÃ¥ självunderhÃ¥llande kedjereaktioner), sÃ¥ fortsätter bloggbesöken av bara farten.

Voilà! Massor av besök etcetera etcetera!

Kan inte nÃ¥gon av er prova, jag skulle vilja verifiera denna hypotes ytterligare inför min framtida bok om framgÃ¥ngsrikt bloggande … .

Läs även andra bloggares åsikter om konstnärsstöd, statligt stöd, blondinbella, blogg

Ibland skriver jag om skattetryck och sjukförsäkringssystemet. Klart att man kan bli upprörd när man inte får behålla ens hälften av en löneökning. När sjukförsäkringssystemet är byggt med ett så lågt tak så att man inte ens får halva sin inkomst tillbaka när man är hemma med sjuka barn. Det kan inte ens den mest rabiata socialist ha svårt att förstå som isolerad känsla, oaktat samhällsansvar, solidaritet och lojalitet och politisk böjelse.

Många ekonomibloggar handlar om olika sätt att bli rik, ekonomiskt oberoende, få ekonomin på fötter. Det finns lika många sätt som människor, och det är intressant att ta del av alla olika vinklingar. Det alla har gemensamt är pengar, att försöka förmera de man har och får på olika sätt. Det finns flera sätt att skaffa dessa pengar, och något som förbryllat mig på senare tid är att endel sätt verkar vara mer Politiskt Korrekta, mindre upprörande, än andra.

• Tjäna 18 000 kronor i mÃ¥naden, vända pÃ¥ varenda slant och spara 37 kronor här, 4 kronor där. Helt OK. PK.
• Lägga upp tio webbsajter och skaffa passiva inkomster via annonsintäkter. Det är OK, en dröm för mÃ¥nga. PK.
• Sälja sitt web-projekt, som pÃ¥ fyra Ã¥r utvecklats frÃ¥n en hobby till en ekonomisk succé, för tre miljarder. Mycket OK. Helt PK. En dröm för mÃ¥nga.
• SnÃ¥la, spara och köpa aktier, och sÃ¥ smÃ¥ningom leva pÃ¥ räntor och utdelningar. Ekonomibloggarens mantra. Helt OK. PK.
• Plugga och skaffa sig ett välavlönat jobb. Och spara. Inte OK, rent upprörande, särskilt om man andas skattetryck, och visar hur mycket man faktiskt dÃ¥ ocksÃ¥ betalar i skatt, det bör man inte göra. Inte PK.

Är det inte konstigt? Varför är hög utbildning och välavlönat jobb sÃ¥ provocerande som metod “att bli rik“?

(Och återigen, jag pratar inte om prioriteringar i samhällsekonomin, jag pratar om olika sätt att skaffa sig inkomster. Även passiva inkomster (kapitalinkomster menar jag här) beskattas, med 30%, det är lägre än inkomstskatten!).

Kom igen! Ge mig olika vinklingar på denna frågeställning (helst utan hänvisningar till prioriteringar i välfärden, det ser jag som en separat fråga).

Läs även andra bloggares åsikter om inkomster, sparande, skatter, privatekonomi

Nu vill jag inte alls identifiera mig med något politiskt parti, jag har olika politisk inriktning i olika frågor, men när det gäller skatten tycker jag att de sjutton moderata kommunstyrelseordförandena har en poäng eller två. Den temporära värnskatten borde tas bort.

” … faktum är att även utan värnskatt betalar en höginkomsttagare betydligt mer i skatt än en lÃ¥ginkomsttagare. Den som tjänar 40.000 kronor/mÃ¥nad betalar i normalfallet 163.728 kronor om Ã¥ret i skatt medan den som tjänar 25.000 kronor betalar 77.976 kronor i skatt. En skillnad pÃ¥ över hundra procent, trots att lönen lÃ¥ngtifrÃ¥n är den dubbla.”

Kolla på siffrorna! Är det verkligen rimligt? Jag tycker inte det. Enligt artikeln står värnskatten för 6 promille av de samlade skatteintäkterna. Lite bättre ordning på försäkringskassans bidragsutbetalningar och vips har vi tjänat in dessa miljarder.

“Värnskatten bidrar Ã¥rligen till statskassan med endast omkring 5 miljarder kronor av de totala statliga skatteintäkterna pÃ¥ 823 miljarder kronor.”

I artikeln motiverar man också borttagandet av värnskatten med följande argument

“Sveriges höga marginalskatter pÃ¥verkar vÃ¥r försörjning av kvalificerad arbetskraft. Införandet av den sÃ¥ kallade expertskatten för utländska experter och artistskatten inom idrotten är tydliga bevis för detta. MÃ¥nga vardagshjältar skulle sätta värde pÃ¥ om staten visade samma omsorg om deras incitament till utbildning, risktagande och hÃ¥rt arbete.”

Varför ska man ta sig igenom en krävande utbildning om man inte fÃ¥r nÃ¥got för det? I alla andra sammanhang anses det fult och moraliskt förkastligt att utnyttja människor, utom, uppenbarligen, när det gäller deras önskan om ett intressant och stimulerande arbete. “Är du sÃ¥ dum sÃ¥ att du vill plugga 5-6 Ã¥r till läkare fÃ¥r du väl göra det, men nÃ¥gon bättre lön ska du inte fÃ¥, för det är orättvist mot dem som inte pluggar”? Argumentet att man utnyttjar människor med driv och kapacitet för studier och kunskapskrävande arbete har ingen chans mot den rättvisefascism som samhället genomsyras av. Livet är inte rättvist, som Per Penning brukar skriva, möjligen inte i dessa sammanhang, inse det, och ta det.

Jag tycker faktiskt inte alls det behövs några särskilda argument för att sänka skatten för höginkomsttagare. Det behövs väl snarare argument för att de ska betala så himla mycket mer än andra!

Jag läste Stormriks spartips, konkreta tips på hur man kan minska sina utgifter. Sen funderade jag över vad jag själv gör för att minimera utgifterna.

Den viktigaste åtgärden är att ha kontroll på utgifterna, veta vart pengarna går. Att göra budget och föra kassabok. Så man ser vilka utgifter som ska täckas av vilka inkomster. Så att man inser att utgifterna måste täckas av inkomsterna! Och så att man ser att man faktiskt kan bestämma vad man vill lägga sina pengar på! När man har fått koll på pengaflödet, bestämmer man vad man vill göra med pengarna. Efter det bestämmer man hur man ska komma dit. Att få ordning på ekonomin är lite som att gå ner i vikt, eller börja träna regelbundet. Man måste vara motiverad! Man måste inse att de där uteluncherna faktiskt har inverkan på vilken semester man kan ha, eller hur många aktier man kan köpa i slutet av månaden. Och att det är upp till en själv att fixa det! Det går!

Egentligen är det enkelt. Det här är mina inkomster, det här är utgifterna jag vill ha (kan tolerera), det här vill jag spara. Sen får man se till att komma dit. Hur svårt kan det vara?

Jag tycker det är urtrist att snåla. Däremot försöker jag göra smarta val av utgifter.

• Som att göra matlista och veckohandla. Som att hÃ¥lla koll pÃ¥ räntorna och räkna pÃ¥ hur jag ska lägga dem i olika delar för att kombinera en viss trygghet och kontroll pÃ¥ utgifterna, men samtidigt göra dem sÃ¥ smÃ¥ som möjligt.
• Som att kolla upp försäkringar. Ibland köper jag saker som är billiga “slit och släng”, ibland köper jag dyrare saker med kvalité. Det beror pÃ¥ vad jag tror om hur billigt det blir pÃ¥ sikt.
• Som att ställa mig frÃ¥gan varje gÃ¥ng jag tänker köpa nÃ¥got “Behöver jag/vill jag verkligen ha det här (jämfört med nÃ¥got annat)?”, “Kommer jag att använda det här?”. Men ibland är det roligt att shoppa, och dÃ¥ bestämmer jag i förväg att inte ställa de där frÃ¥gorna, annars blir det ändÃ¥ inte roligt …

Det är viktigt att man har roligt, att man trivs, att man inte gnetar ihjäl sig. För om man inte gör det, hur ska man orka vara ekonomisk någon längre tid?

Så min mest konkreta sparidé är egentligen att skaffa en inställning till privatekonomin;

Skaffa kontroll på ekonomin, inse att inkomsterna ska täcka utgifterna. Det är du som bestämmer!

Läs även andra bloggares åsikter om sparidéer, ekonomi, privatekonomi, budget, kassabok

Passiva inkomster är ett populärt begrepp. Mycket trevligt också. Klart man vill ha passiva inkomster, pengar som jobbar åt en! Per Penning har tagit med de passiva inkomsterna i sitt ÜberExcel-1.0beta (som jag är extremt nyfiken på!).

I vÃ¥r familj har vi en typ av passiva inkomster, fast de kan nog egentligen inte riktigt definieras sÃ¥. Mer som “tillbakaflöden som vi inte räknat med“. Panta flaskor och burkar, t ex. Allt som vi bär tillbaka till affären (vi samlar inte precis och dricker knappt nÃ¥gon läsk sÃ¥ det blir inte mycket, tyvärr, men nÃ¥gra kronor dÃ¥ och dÃ¥), och fÃ¥r pant pÃ¥ lägger vi i en spargris. I den spargrisen brukar jag ocksÃ¥ lägga smÃ¥pengar jag hittar när jag gÃ¥r omkring hemma och plockar bland grejer och kläder, vilket är förmodligen den största källan till ökningen i spargrisen. Avsikten med den spargrisen är främst att visa barnen begreppet “mÃ¥nga bäckar smÃ¥“, pÃ¥ ett konkret sätt. DÃ¥ och dÃ¥ räknar vi pengarna.

Passiva inkomster, “inflöden man inte märker” osv. Men inkomst av tjänst dÃ¥? Har du en plan för hur du vill att din löneökningskurva ska se ut? Har du en plan för att se till att det blir sÃ¥? Vilken lön vill du ha om tre Ã¥r? Kan du fÃ¥ det pÃ¥ ditt nuvarande jobb, eller behöver du byta för att uppfylla mÃ¥let? Behöver du utbilda dig mer för att uppfylla mÃ¥let? Pratar du med din chef under utvecklingssamtal/lönesamtal om vad som krävs för att hamna pÃ¥ en brantare kurva?

Vore intressant att höra tankar kring det. Själv gör jag just så, tänker hur jag vill att löneutvecklingen ska se ut, och försöker tänka ut hur jag ska nå dit. Jag tar reda på vilka krav som ställs, och försöker se hur de kan uppfyllas. Hur gör du?

Läs även andra bloggares åsikter om inkomst, jobb, karriär, passiva inkomster, löneutveckling, lönesamtal

Det är intressant att läsa olika bloggares synvinklar på ekonomi, sin egen och andras. Verkligt intressant.

Inkomster och utgifter, t ex. NÃ¥gra bloggar om sin väg att fÃ¥ ordning pÃ¥ en oordnad ekonomi, om att spara pengar, verkligen suga pÃ¥ ramarna ibland, efter devisen “Det är inte de stora inkomsterna som gör det, det är de smÃ¥ utgifterna“. Och det ligger givetvis en viss sanning i det, en ren matematisk sanning faktiskt. Om utgifterna är mindre än inkomsterna, fÃ¥r man pengar kvar. Det är inte magi, det är matematik. Plus är bra.

Sen finns det de som kopplar inkomster och utgifter till bidrag, t ex sjukersättning och arbetslöshetsersättning, som ju är ersättningar med tak. Det finns ett maxbelopp man kan få ut i dessa ersättningar. Det kan vara en ganska stor skillnad mellan den lön man har och det man får i maxbelopp vid sjukdom eller arbetslöshet, t ex. Att påpeka detta förhållande och faktiskt uttrycka sitt missnöje över det, anses som icke-empatiskt, förmodar jag, och mindre politiskt korrekt. Istället bör man tillse att ens utgifter är små så att man klarar sjukdom. Eller vara glad över att man får betala skatt och hjälpa andra människor. Och då undrar jag, i båda fallen, varför??

Det är nÃ¥got som inte stämmer här … Här läser vi i bloggar om människor som drömmer om rikedom och snÃ¥lar och gnetar och sparar för att bli rika. Men de avser uppenbarligen inte använda pengarna de sparat ihop, nej de avser att leva pÃ¥ en utgiftsnivÃ¥ som överensstämmer med ett politiskt bestämt försäkringssystem. NÃ¥got som kan ändras drastiskt nästa regeringsperiod. Det finns en lösning pÃ¥ problemet med stora inkomster, och det är att teckna en försäkring för sjukdom, som täcker upp för gapet mellan försäkringskassans nivÃ¥ och den lön man har, ja upp till 80% i alla fall, att teckna nÃ¥got högre vore rent omoraliskt i denna redan tvivelaktiga “förmÃ¥n” att förutom den redan höga skatten fÃ¥ betala ytterligare flera hundra varje mÃ¥nad för att komma upp i en rimlig nivÃ¥ i sjukersättning.

Så de som tjänar mycket, betalar dels massor i skatt, och ytterligare några hundra per månad för att klara sina utgifter vid sjukdom, har inte de personerna faktiskt agerat med tanke och framförhållning? Är inte det att vara ekonomisk, att se till att man klarar livets skiftningar så gott man kan förutse dem? Oavsett inkomst. Så varför klaga på de som har höga inkomster och höga utgifter? Det är faktiskt inte säkert att de ens dragit på sig dessa utgifter, utan att de rent av är noga genomtänkta och utvalda för att ge mervärde i det egna livet. Och att det till och med är uttänkt hur de ska klaras om livet ändrar sig!

Eller är det det “omoraliska” i att välja att leva med stora utgifter som är det som retar? Men när du blir rik, hur tänker du leva dÃ¥? Är det ett självändamÃ¥l, “renande och fint” för själen att leva pÃ¥ botten av en sjö?

Och varför i alla världen skulle det vara roligt att betala skatt?? Varför i all världen skulle man vilja göra det? Jag kan resonemangsvis övertyga mig om fördelarna med att i ett samhälle ha skola och vÃ¥rd, det är faktiskt bra för alla om folk kan utbilda sig. Och jag tycker det är bra att människor fÃ¥r vÃ¥rd trots att de inte har mycket pengar, om de skulle vara sjukliga. Och faktiskt tycka det är OK att betala endel i skatt för det. Men varför skulle jag vara glad att fÃ¥ betala väldigt mycket mer i skatt än mÃ¥nga andra för det? Är alla andra glada? Jag skulle tro att även den som inte tjänar mer än 20 000 kr/mÃ¥n faktiskt kan vara lite smÃ¥sur över vad som försvinner i skatt, ibland, och undra vad den egentligen används till … Att ifrÃ¥gasätta vart skattepengarna gÃ¥r tycker jag snarast är sunt.

(I ovanstående resonemang refererar jag inte till enskilda bloggar/bloggare, utan renodlar resonemanget för att förtydliga en poäng.)

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, bidrag, inkomster, utgifter, sparande, ekonomi, privatekonomi

Funderar du, som Per Penning, på att byta jobb som ett led i att få bättre inkomster och kanske få en mer stimulerande tillvaro den tid du trots allt behöver jobba?

Då ska du skriva en CV, en Curriculum Vitae, att skicka till den presumptive arbetsgivaren. En CV ska informera om din kompetens, och väcka intresse.

Du skickar din CV tillsammans med ett personligt brev, förmodligen via mail. Du skriver dem kanske i Word, och vill du vara riktigt professionell gör du om dem till pdf-filer innan du skickar dem. CV:n ska innehÃ¥lla den viktigaste informationen om dig själv, som Ã¥lder, civilstatus, adress, telefonnummer och självklart din utbildning och din arbetslivserfarenhet. Den ska beskriva din kompetens. Om du söker ett “karriäryrke” ska du beskriva din profil, vilken typ är du? Är du en ledare? Är du en innovatör? Är du en team-member? Eller kanske en som entusiasmerar andra? Kanske beskriver du ocksÃ¥ dina egna mÃ¥l med ditt yrkesliv, det är bra för den presumptive arbetsgivaren att veta vad du vill. Du söker ju inte jobb för att du mÃ¥ste, du söker nytt jobb för att du vill utveckla dig och tror att arbetsgivaren kan ha nytta av det, eller hur?!

Ett exempel på en CV kan du ladda ner här.

Läs även andra bloggares åsikter om CV, meritförteckning, söka jobb, curriculum vitae

Blogginlägg de senaste dagarna, frÃ¥n olika hÃ¥ll, om barnbidrag, synen pÃ¥ människors livsstil, jobb, ekonomiskt oberoende osv har fÃ¥tt mig att fundera lite. Jag tror jag skiljer mig endel frÃ¥n “medelekonomibloggaren”. Mitt mÃ¥l i livet är inte att snÃ¥la för att skapa en förmögenhet. Jag räknar inte sparade kronor i ental. Jag har inte för avsikt att avvara god mat, gott vin, ett biobesök, roliga saker för mina barn, en semesterresa, för att om tio Ã¥r fÃ¥ ut 5000 kronor i mÃ¥naden som passiv inkomst pÃ¥ min förmögenhet.

Jag har ett otroligt roligt jobb som jag gillar, och jag tjänar hyfsat bra på det. Jag ser ingen som helst anledning att sluta med det jobbet. Jag känner mig dessutom ganska förvissad om att kunna skaffa ett liknande jobb om det jag har skulle gå åt skogen av någon anledning, dvs jag känner mig ganska säker på att jag kan sälja mina professionella kunskaper. Därför ser jag det inte som ett självändamål att fixa 40 000 kronor i passiv inkomst varje månad.

Däremot vet jag att man alltid kan spendera pengar. Det är lätt att spendera de pengar man har som disponibla, oavsett hur mycket det är. Och det ser jag som onödigt. Jag vill lägga de pengar jag har på rätt saker. Det som är rätt för mig.

Jag tycker om god mat, jag gillar att laga mat. Jag tänker inte äta falukorv fyra gÃ¥nger i veckan för att minska matkostnaderna. Däremot vill jag optimera pengarna jag lägger pÃ¥ mat. Jag vill inte slänga mat, jag vill inte köpa sÃ¥’nt som inte tillför mervärde. Det betyder att jag nästan alltid planerar maten för en-tvÃ¥ veckor i taget och gör storköp. Det betyder att jag inte köper halvfabrikat när jag kan laga själv. Det betyder att jag tar med matlÃ¥da till jobbet, eftersom det är bÃ¥de billigare, godare och mindre stressande än att köpa mat ute.

Den ekonomiska tanken betyder också att jag försöker att inte suboptimera. Jag köper inget billigt på ÖB just för att det är billigt. Jag köper inte skidhandskar för 79 kronor på ÖB som håller en säsong, när jag kan köpa skidhandskar för 400 kronor som håller tio säsonger.

Just nu köper jag möbler på IKEA eftersom jag har relativt små barn som sliter på saker. Det är ingen idé att köpa en soffa för 50 000 kronor på Norrgavel när man har tre barn som gnider och sliter och spiller. Då är det bättre att köpa en soffa för 8000 kronor på IKEA som håller tills de slutar slita på grejerna. Sen kan jag köpa de där tidlösa, dyrare grejerna.

Jag fördelar sparandet, så att det går i lagom portioner till semester, buffert och långsiktigt sparande. Jag ser till att det finns en lagom pott för att roa mig och mina barn. Jag ser till att det finns försäkringar för sjukdom och annat inkomstbortfall. Jag ser till att det finns efterlevnadsförsäkringar till mina barn.

Livet ska vara skönt, det kan ta slut imorgon. Det är sÃ¥’nt man ocksÃ¥ fÃ¥r räkna med i sitt ekonomiska liv.

Jakob kritiserar i inlägget svenskar, pengar och barnbidrag 2 svenskars sätt att se på ekonomi. Som referens i sin kritik tar han hjälp av sin egen uppväxt, där han delade rum med sin bror tills han var 15 år, aldrig åkte utomlands, förutom en tur till Leogland, eller gick på bio med sina föräldrar som han minns det.

Som jag skriver i ett inlägg nedan skulle jag gärna se slopande av alla skattefinansierade bidrag, sÃ¥ jag tänker inte försvara nÃ¥gons rätt att med bidrag leva ett liv i excess. Men jag vill gärna diskutera hur det är rimligt att leva med tanke pÃ¥ den ekonomi man har. Resonemang, à la Monty Python’s Flying Circus “Four Yorkshiremen”, som Jakob presenterar, tycker jag är rena icke-argument i debatten.

Vad är basics i livet? Att överleva, kan vi utgå från är det grundläggande, människor har stark överlevnadsinstinkt. Hur överlever man då? Ja, man ser väl till att ha någon metod att få ett skyddat ställe att sova på och något att äta för sig själv och sina nära. Någon av de överlevande är lite omsigochkringsig och får faktiskt lite resurser över, han/hon kan fixa ett bättre skydd, skaffa lite mer och bättre mat, byta till sig lite roliga grejer. De som inte är lika omsigochkringsig får fortsätta jaga mat för dagen och skydd för natten.

Sen kommer någon som skramlar med vapen, hotar familjen och hotar att bränna ner skyddet, om han inte får del av överflödet. Skatten har uppfunnits. Mot denna skatt kommer ett skydd mot utomstående förövare att ingå.

Samhällen utvecklas, markägare inkasserar skatt under hot för att hålla sina arméer för att fortsätta vara markägare, och kyrkan vill ha ett ord med i laget för att försörja sina präster som inget annat gör än att prata med en Gud som ingen sett.

Till slut fÃ¥r alla människor makt genom allmän rösträtt. Och dÃ¥ har vi vÃ¥r självklara rätt att ha Ã¥sikter om till vad dessa skatter ska gÃ¥. I nÃ¥gon slags solidarisk anda vill “vi” kanske hjälpa människor som tillfälligt har det svÃ¥rt. “Vi” vill kanske att alla människor ska ha rätt till utbildning, inte bara de som är rika. Inriktningen pÃ¥ vÃ¥rt skattesystem är i mycket till för att ge samma möjligheter till alla människor. Även till människor som inte fötts med silverskeden i mun. VÃ¥r fria undervisning som gör att alla kan studera, inte bara de som kommer frÃ¥n välbärgade hem. NÃ¥got jag personligen är mycket glad för, utan möjlighet till studielÃ¥n hade jag aldrig kunnat studera pÃ¥ teknisk högskola.

När man pluggar och lever på studielån lever man kanske i ett studentrum, och ens största kostnader utöver hyra och mat är kurslitteraturen. Man roar sig på nationerna för en billig penning och hittar sätt att klara sig med sina studiemedel och de extrajobb man kan ta/få. Sen får man jobb, kanske råkar man plugga till något som är relativt välbetalt. Så vad ska man göra då? När man pluggade och bodde i sitt studentrum klarade man sig på några tusen kronor i månaden. Nu har man kanske tre-fyra gånger så mycket i månaden netto. Ska man fortsätta leva där i studentrummet hela livet och spara alla dessa tusen kronor i månaden? För självklart klarar man sig bevisligen på mycket mindre. Eller ska man använda pengarna? Ja, det beror väl på ens plan och prioriteringar i livet.

Jag tycker det är vars och ens plikt att försörja sig själv. De pengar man tjänar gör att man kan välja sin livsstil därefter. Tjänar jag mycket kan jag gå på bio varje vecka och åka utomlands flera gånger varje år om jag tycker det är roligt, oavsett vad andra tycker om vad man klarar sig med eller vad man inte klarar sig med. Tjänar jag mindre får jag kanske välja bort endel av de sakerna.

Barnbidraget har hittills varit en rättighet för varje barn. Det är pengar som kommer till kassan. Antingen kan jag välja att räkna med de pengarna i de disponibla inkomster jag har, eller så kan jag hela tiden räkna med att det är pengar jag har för tillfället som kan försvinna. Och alltså spara dem. Själv är jag mer åt det senare hållet, jag litar inte på några utfästelser som staten gör, alltså räknar jag med att barnbidraget kan försvinna vilken dag som helst och ser till att inte vara beroende av det. Jag sparar det mesta av det till mina barn. De kommer att få en ansenlig summa till studier, bostad, körkort eller vad jag nu kan tänkas vilja ge dem, när de blir vuxna. Andra människor gör andra bedömingar för sin försörjning, det kan tänkas de har mycket sämre lön än jag, och använder barnbidraget för livsuppehället, och den livsstil de kan få på de pengar de har. Alltså är det självklart att det kommer att märkas om barnbidraget försvinner! Självklart! Och varför skulle de inte få tycka något om det?!

I vÃ¥rt samhälle, där vi betalar skatt för vÃ¥r gemensamma välfärd, har vi ocksÃ¥ rätt att tycka till om prioriteringar hur skatten används! Det är fullständigt irrelevant vad andra tycker om rimlig levnadsstandard! Man kan tycka vad man vill om hur andra sköter sin ekonomi, hur de lever sina liv. Men för den sakens skull har man ingen rätt att anse att ens egen sätt att resonera är referensen till den rätta livsstilen. Att det “duger”.

För att använda samma resonemang som Jakob, den egna livstilen, undrar jag isåfall varför inte alla utbildar sig till civilingenjörer eller något liknande välbetalt, och ser till att få hög lön. Varför harva med halvtaskig lön och köra ovanstående Monty Python resonemang, när man kan få det mycket bättre med rätt utbildning och rätt val av yrke? Varför spara och försaka, när man kan skaffa pengarna istället?

Vi skulle faktiskt alla kunna leva i grottor och leva pÃ¥ rötter och klara oss ganska bra, om det är den frÃ¥gan vi vill driva. FrÃ¥gan är bara vad vi skulle göra av alla de pengar vi tjänar dÃ¥ … för utomlands kan vi inte Ã¥ka, och bio kan vi inte gÃ¥ pÃ¥ mer än nÃ¥gon gÃ¥ng dÃ¥ och dÃ¥.

Vi får spara istället. Bankerna kan få det vi sparar! Eller?

Poängen är alltsÃ¥ att man ska kunna försörja sig och sin livsstil själv. Huruvida pengarna räcker till dyra bilar och sommarhus, och om det är “onödigt” i nÃ¥gons ögon, mÃ¥ste betraktas som fullständigt irrelevant i samhälls- och privatekonomiska sammanhang. För samhällsekonomin mÃ¥ste det ju snarare betraktas som positivt. Sen kan vi alltid diskutera bidrag. Den fria skolan, den fria vÃ¥rden … är ocksÃ¥ en form av bidrag.

Läs även andra bloggares åsikter om barnbidrag, ekonomi, skatter, bidrag, välfärd

Denna frÃ¥ga dyker upp ibland, att i jämställdhetens namn dela barnbidraget och ge hälften till mamman och hälften till pappan. Idag fÃ¥r mamman automatiskt hela bidraget. Min första tanke är självklart ska man dela! Det är ju jättebra, jämställt och egentligen självklart. För mig personligen skulle det inte ha varit nÃ¥gra problem, och inte vara nÃ¥gra problem, vare sig som gift med barnens far, eller som nu skild. Barnens pappa och jag hade helt gemensam ekonomi, visserligen varsitt lönekonto, men bÃ¥da hade full tillgÃ¥ng till varandras och flyttade pengar vid behov. Sedan vi skildes har vi delat barnens kostnader helt. Barnbidraget kommer visserligen till mig, men jag har stÃ¥ende överföring till honom varje mÃ¥nad med hälften av beloppet, ja med avdrag för det gemensamma sparande vi har till barnen. I övrigt skriver vi upp vÃ¥ra respektive utgifter för barnen, och varje mÃ¥nadsslut skickar vi excelfiler till varann mer vÃ¥ra utlägg och sÃ¥ fÃ¥r den som betalat minst överföra till den andra. Det funkar hur bra som helst. Oftast är det faktiskt jag som köper det mesta till barnen, sÃ¥ han fÃ¥r överföra pengar till mig. Men en “fördel” med skilsmässan är att han har fÃ¥tt insikt i vad kläder till barn faktiskt kostar, och hur snabbt de växer.

För honom och mig spelar det alltsÃ¥ ingen roll vad som kommer att gälla, vi delar pÃ¥ barnbidrag och utgifter. Men, efter att i flera Ã¥r deltagit i ekonomiska forum vet jag att mÃ¥nga kvinnor, även där de lever tillsammans med barnens pappa, betalar allt för barnen. Man har separat ekonomi, och kvinnan stÃ¥r för barnens kostnader. Nu är det ju sÃ¥ att barn ofta kostar mer än det man fÃ¥r i barnbidrag, vilket gör att kvinnorna “gÃ¥r back” pÃ¥ barnen varje mÃ¥nad, medans deras män kan satsa sina pengar pÃ¥ hobbies, eftersom man dessutom oftast delar lika pÃ¥ bostads- och matkostnader, och männen ofta tjänar mer.

Av den anledningen är jag faktiskt tveksam till förslaget om delat barnbidrag, trots dess principiella självklarhet! Jag hävdar fortfarande att det är att minska löneskillnader som är den enskilt absolut viktigaste uppgiften för att öka jämställdheten!

Läs även andra bloggares åsikter om barnbidrag, jämställdhet, privatekonomi

Det finns massor av ekonomiska bekymmer, om man vill. Vi oroar oss mest för stigande bensinpriser, stigande elkostnader och stigande räntor. Längst ner på listan kommer oro för aktiemarknaden. Men den oron är något större än fallande bostadpriser. Man kunde tänka sig att endel är nöjda över fallande bostadspriser också, de som vill köpa. Förändringar i socialförsäkringssystemet oroar oss också. Jag vet inte om det oroar mig, jag är mest förbannad över det. Förbannad över att betala skatt för något jag knappt skulle få något för.

Jag kanske inte heller är så orolig över att inkomsterna inte räcker, i alla fall inte om det fortsätter som det gjort hittills med jobb. Och jag oroar mig kanske inte direkt över stigande priser, jag blir faktiskt mest förbannad över regeringens tilltag och ekonomiska styrning. Eller regeringars, alla gör de något, i fel riktning, som påverkar mina levnadsvillkor, med skatter mest. Sänker de inkomstskatten höjer de någon annan skatt. Summan blir konstant, eller snarare mindre kvar. Bättre fördelning brukar vara ett argument att stuva om skatter. Ge rätt signaler. Och andra tramsiga motiveringar. Säg som det är, mer pengar måste in, samtidigt som det ska se ut som samhällets ekonomi sköts på ett bättre sätt och alla ska tycka de får mer. Svår ekvation det där.

Tidigare skrev jag att jag har svÃ¥rt att tänka mig att vara egen företagare, enbart, pga mitt roliga jobb. Men, för att slippa vara förbannad för vad regeringen hittar pÃ¥ med sin skattepolitik som trots allt försämrar min ekonomi, skulle det vara trevligt att vara riktigt stenrik. Och för det krävs det nÃ¥gon innovativ, lukrativ idé att genomföra. Jag har dock en misstanke … och det är att även om jag vore stenrik skulle jag nog bli förbannad över vad politiker hittar pÃ¥ …

Läs även andra bloggares åsikter om inkomst, skatter, prisstegring, politik, ekonomi

Hur ska man veta hur stor buffert man behöver skaffa sig? Hur mycket kan man lägga på att bo? Hur mycket behöver man ha att leva på när räntor och amorteringar är betalda? Men en avbetalning på 500 i månaden klarar vi väl?

Om vi börjar med bufferten. Vad ska den vara till egentligen? Vad kan det snabbt behövas pengar till? Det vet man ju egentligen inte, om man visste behövde man inte fundera. Men om man bor i hus, vad kan hända? Vattenskador och maskiner som går sönder. Kylskåp och frys, det behöver man snabbt nya. Ett nytt kylskåp kostar kanske 10 000 kronor. Hade man en buffert på 10 000 kronor varje år, får inget mer gå sönder innan man kan spara till en ny. Och hur lång tid tar det?

Vattenskador är trist. Man får åtminstone betala självrisken själv. Är golvet gammalt blir det avskrivningar på det också, så man får lägga till några tusen till för att få in ett nytt golv. Var det elementet som gick sönder? Efter 30 år får man ingenting för gamla element. Ett nytt element kostar runt 6 000 kronor (vattenburet). Säg att det blir 10 000 sammanlagt.

Bilen dÃ¥? Ett nytt avgassystem kostar nÃ¥gra tusen. Varenda pryl som mÃ¥ste bytas kostar nÃ¥gra tusen eller mer … Även om man gör avsättningar för normal service varje Ã¥r, tillkommer kanske en “engÃ¥ngskostnad” dÃ¥ och dÃ¥, säg 5 000.

Så vad behöver man ha i buffert? Man behöver kanske ha ett kylskåp, en vattenskada och ett avgassystem, och lite till i buffert. Dvs 30 000 - 40 000 kunde vara bra att ha. Säg att du måste köpa ett nytt kylskåp, 10 000 kronor, hur lång tid tar det för dig att fylla på bufferten med de 10 000 kronorna? Tar det lång tid, mer än ett år, kanske din buffert behöver vara större. Säg 50 000 kr. Och de pengarna måste vara lättillgängliga. Sorry, ingen bra avkastning där inte!

Hur mycket behöver du ha att leva på då? Vi säger att du har 12 000 kronor kvar när du avsatt pengar till sparande (långsiktigt (mer än tio år) och kortsiktigt (semester) sparande, samt till att öka bufferten), räntor/amorteringar och andra fasta kostnader. De 12 000 kronorna ska vara till mat, resor till jobbet, kläder, aktiviteter och övrigt (en tur till IKEA kanske?). Av det går 4000 kronor till mat till familjen och 2000 kronor till bensin.

Du har sextusen kvar till att roa dig och köpa kläder för! Låter det supermycket? Du kan handla vad-du-vill? Eller inte.

• Ett par skor, 1 000 kronor, sÃ¥klart! 5 000 kvar.
• Ett par jeans och en tröja, inget särskilt fashionabelt, 1 000 kronor till. 4 000 kvar.
• Du behöver köpa alvedon och hostmedicin, receptfritt, för barnen är sjuka en vecka. 200 kronor gick där. 3 800 kronor kvar.
• Men en utekväll i mÃ¥naden kunde man väl unna sig? Middag och en pubrunda. Hoppsan, 1 000 kronor väck. 2 800 kvar.
• Mysa med ett trevligt magasin i soffan pÃ¥ kvällen ibland? 200 kronor borta i mÃ¥naden där. 2 600 kvar.
• Visst kan vi gÃ¥ ut pÃ¥ lunchen ett par-tre gÃ¥nger i mÃ¥naden? 200 kronor. 2 400 kvar.
• En bag-in-box räcker ganska länge, eller hur? 200 kronor. 2 200 kvar.
• Men faktiskt behöver barnen lite kläder, nÃ¥gra tröjor och byxor, 1000 kronor till alla tre. 1 200 kvar.
• Klippning? 300 kronor. 900 kvar.
• En väldigt liten runda pÃ¥ stan, nÃ¥gra ljus och en ny pläd till soffan. 200 kronor. 700 kronor kvar.
• NÃ¥gon gÃ¥ng om Ã¥ret betalas gymkortet, 1 800 kronor. Inte just denna mÃ¥nad, kanske, men det är 150 kronor per mÃ¥nad som borde avsättas för det. 550 kronor kvar.
• Fika med familjen ute, bara en gÃ¥ng i mÃ¥naden är ju inte sÃ¥ mycket? 200 kronor. 350 kronor kvar.
• Klasskassan? 100 kronor. 250 kvar. Det börjar kännas lite tight nu?

Och pengarna, 6000 kronor försvann pÃ¥ “ingenting” och pÃ¥ “mÃ¥sten” som klasskassan och kläderna till barnen.

Sen har vi den där prenumerationen pÃ¥ Privata Affärer som faktiskt kostar 50 kronor i mÃ¥naden, även om jag bara betalar en gÃ¥ng om Ã¥ret. Barnens veckopeng? 500 kronor eller mer i mÃ¥naden som försvinner där. Ju större de är desto dyrare …

1000 kronor är inte mycket om man ser vad man fÃ¥r. Ett par skor, eller en utekväll med middag. Eller nÃ¥gra ströshoppingar av tidningar, värmeljus, klippning och en vända pÃ¥ apoteket. “Ingenting”. Om räntan ökar 1 %-enhet, kostar ett lÃ¥n pÃ¥ 1,2 miljoner 1000 kronor mer i mÃ¥naden … SÃ¥ vilken marginal behöver du ha när du köper ditt hus t ex, till “ingenting”, räknat i skor, tidningar och utekvällar?

Jag stod och läste på baksidan av en bok skriven av någon framgångsteolog. Där ifrågasattes nyttan med en formell utbildning, ur perspektivet om det är nödvändigt för att bli rik. Självklart finns det inget givet svar på den frågan.

Men, vad händer om alla vill bli rika, och alla struntar i formell, teoretisk utbildning? Tänk om faktiskt ingen kan utveckla de där mobiltelefonerna, eller trådlösa teknikerna? Tänk om ingen kan utveckla solceller och vindkraftverk, eller nya läkemedel? Vad ska vi ägna oss åt då? Vad ska vi slå mynt av och tjäna pengar på? Byta mark och skog med varann?

För en enskild person kan det givetvis vara värt att ställa sig frågan om en utbildning lönar sig eller inte, ekonomiskt. Det beror på vilka mål man har i livet, vilka drivkrafter man har, vilka förmågor man har. Vad man kan få ut ekonomiskt av ett jobb efter en utbildning jämfört med utan en utbildning, om man inte är eller kan/vill bli entreprenör av något slag.

Efter ett snabbt överslag, och flera förenklingar (bl a gällande skattesatser och antagande om en medellöneökning över hela perioden), räknade jag ut att löneökningen skulle behöva vara ca 1,5 procentenheter högre för fyra års förlorad årsinkomst, samt förmånen att få betala tillbaka studielån för att break-even ska uppnås efter drygt 20 år.

Så vad är fördelen med utbildning? Det finns en hel del yrken där inkomsten faktiskt kan bli betydligt högre med än utan utbildning. Yrket är ofta stängt utan den utbildningen. Chansen till ett mentalt mer utmanade och stimulerande jobb är större med en formell utbildning. Jag kan faktiskt inte ser några som helst nackdelar med en utbildning. Inte ens att man spenderar 4-5 år på en högskola torde ha särskilt stor betydelse för ens framtida rikedomar, om det nu är så att man är lagd åt entrepernörshåll (jämför löneskillnadsberäkningen ovan).

Utan bevis påstår jag därmed att fördelarna med en formell utbildning är större än nackdelarna. Till och med för en enskild person som senare i livet kanske kommer att ägna sig åt helt andra saker än det utbildningen handlade om. En bra utbildning ger mer än formella kunskaper, nämligen. Det är något som anti-utbildningsförespråkarna oftast inte nämner. Kanske för att de inte känner till det helt enkelt.

Jag summerar alltsÃ¥ med att säga: Det finns ingen motsättning i att genomgÃ¥ en formell utbildning, och “bli rik”. Det kan aldrig nÃ¥gonsin vara slöseri att skaffa sig formell utbildning. En företagsam person kan med största sannolikhet vända till och med en bibliotekarieutbildning till sin fördel. Det är inte tidsÃ¥tgÃ¥ngen för en formell utbildning som är “boven” i dramat, det är vi själva och vÃ¥r inställning till företagsamhet.

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, företagsamhet, ekonomi

När du valde yrke, tänkte du på din framtida ekonomi då? Var inkomsten en parameter i valet? Borde den vara det?

Jag skrev tidigare om Drivkrafter, om svårigheter att hitta mätbara mål för ekonomin. Yrkesvalet specifikt, är ju ganska viktigt för vilka pengar man kommer att ha att röra sig med. För de allra flesta i alla fall.

Själv hade jag nog kunnat tänka mig ett antal olika yrken. Men det där med att ha en bra inkomst fanns alltid med i bakhuvudet. En inkomst jag kunde leva väl pÃ¥ och inte behöva vända pÃ¥ varje krona, eller försaka roliga saker jag ville göra. Men jag vet egentligen inte hur medvetet jag valde med framtida möjliga inkomster som parameter. Det var nog mera sÃ¥ att jag valde pÃ¥ intresse, och sen rÃ¥kade det vara helt ok gällande inkomster ocksÃ¥. Mer att jag konstaterade det. Att jag valde bort arkitekt t ex, eller “nÃ¥got med sprÃ¥k” hade inte med inkomst att göra, utan hade andra orsaker (i första fallet dÃ¥ligt självförtroende gällande mina artistiska talanger, jag sökte inte ens. I det andra fallet hade jag ingen klar bild av hur studier och yrkesliv skulle gestalta sig. Jag var mindre för en sak i taget pÃ¥ den tiden.)

Men antag att man lÃ¥ter framtida inkomst väga tungt i valet. Kommer man dÃ¥ säkert fÃ¥ goda inkomster? Om man väljer nÃ¥got man inte brinner särskilt mycket för, kanske man inte gör ett bra jobb, och fÃ¥r därmed inte chansen till de där goda inkomsterna. Jobbet är ju en ganska ansenlig del av ens tid ändÃ¥. Tänk att gÃ¥ omkring och ha trÃ¥kigt 8 timmar per dag. Vänta pÃ¥ att klockan ska säga “hem”, ha Ã¥ngest pÃ¥ söndagkväll för att arbetsveckan börjar. Hemska tanke!

Jag har ytterligt svÃ¥rt att göra saker jag inte gillar, vilket gör mig beroende av att ha ett roligt jobb, för att fÃ¥ nÃ¥got gjort. Ingen som helst plikt- och moralkänsla här inte, om det inte är absolut nödvändigt. Man kan inte förvänta sig att allt i livet är roligt, säger sonens lärare till mig, när jag förklarar varför han inte vill göra trÃ¥kiga, meningslösa, saker pÃ¥ lektionen. Jo det kan man visst, säger jag … DÃ¥ brukar de skratta och tro att jag skämtar. Men det gör jag ju inte alls! Det är klart det finns stunder som är mindre roliga, men jag menar att man ska sträva efter att optimera det man tycker är roligt, och inte av slentrian göra trÃ¥kiga saker i nÃ¥gon slags Luthersk tro att man mÃ¥ste.

Och om man vill göra det som är roligt, sÃ¥ kanske man inte i första hand kan tänka pÃ¥ lön … sÃ¥vida det inte är det man tycker är roligt med jobbet.

Läs även andra bloggares åsikter om studier, inkomster, yrkesval