Förmera - om privat ekonomi

Eftersom ingen annan bloggar får väl jag göra det. Medans köttet marinerar, den ugnsstekta potatisen är påtänkt och ölet är upphällt i glaset (det kommer senare att bytas till ett gott rött vin), slår jag mig ner vid datorn för att filosofera kring ekonomi. Det kan passa såhär vid halvårsskiftet. Ja, halvår för solen alltså. Inatt når solen sin högsta punkt vid 00:59, sen går vi mot mörkare tider igen. Förhoppningsvis inte gällande ekonomin, utan bara dagsljusmässigt.

Häromdagen fick jag, liksom Jag ska bli rik, ett telefonsamtal från Aktiespararna. De ville prångla på mig sitt program Hitta kursvinnare. När jag blev medlem i Aktiespararna fick jag prova programmet gratis i tre månader, och det är föralldel trevligt på många sätt. T ex är uppdateringen av kursinformation naturligtvis bra. Det som är mindre bra, som jag också sa till försäljaren, är bristen på flexibilitet. Förtusan, jag jobbar med analyser, även om det inte är aktiekurser, hela dagarna, jag vill vrida och vända på data och titta på det hur som helst, inte med förutbestämda rutiner! Jag vill skriva små kod-snuttar själv, jämföra och stå i. Så jag sa Tack, men nej tack. Därmed sparade jag drygt 600 kronor. Jag borde egentligen sätta in de pengarna på något sparkonto.

För övrigt kan man konstatera att mycket jobb är positivt för ekonomin. Det finns helt enkelt ingen tid för konsumtion. Jag är glad att Per Penning gör sitt bästa för att hålla hjulen i ekonomin snurrande i alla fall!

Glad midsommar!

Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, konsumtion, aktiespararna, hitta kursvinnare

Jag antar att det är en affärsidé att fÃ¥ folk pÃ¥ besök och bygga staden Ã¥t en, via sitt besök (och sen ska de antagligen vidare via nÃ¥gon reklamlänk) … men det hade varit roligare att fÃ¥ bygga själv, tycker sonen.

Min affärsidé just nu är att jobba som fan. Eller rättare sagt tänka som fan. Ibland önskar jag att jag jobbade i kassan på ICA. Då skulle jag inte tänka på besvärliga (jobb-)problem som måste lösas, när jag kom hem. Istället skulle jag ägna mig åt att påta i trädgården eller flytta om böckerna i bokhyllan, eller prata i telefon, eller vad man nu gör när man inte funderar över hur derivatorna påverkar det gigantiska fysikaliska system man arbetar med. Nåja. Det är kul också, fast tröttande när man måste tänka länge och det är intrikat och synnerligen besvärligt och svårt.

Passiva inkomster är ett populärt begrepp. Mycket trevligt också. Klart man vill ha passiva inkomster, pengar som jobbar åt en! Per Penning har tagit med de passiva inkomsterna i sitt ÜberExcel-1.0beta (som jag är extremt nyfiken på!).

I vÃ¥r familj har vi en typ av passiva inkomster, fast de kan nog egentligen inte riktigt definieras sÃ¥. Mer som “tillbakaflöden som vi inte räknat med“. Panta flaskor och burkar, t ex. Allt som vi bär tillbaka till affären (vi samlar inte precis och dricker knappt nÃ¥gon läsk sÃ¥ det blir inte mycket, tyvärr, men nÃ¥gra kronor dÃ¥ och dÃ¥), och fÃ¥r pant pÃ¥ lägger vi i en spargris. I den spargrisen brukar jag ocksÃ¥ lägga smÃ¥pengar jag hittar när jag gÃ¥r omkring hemma och plockar bland grejer och kläder, vilket är förmodligen den största källan till ökningen i spargrisen. Avsikten med den spargrisen är främst att visa barnen begreppet “mÃ¥nga bäckar smÃ¥“, pÃ¥ ett konkret sätt. DÃ¥ och dÃ¥ räknar vi pengarna.

Passiva inkomster, “inflöden man inte märker” osv. Men inkomst av tjänst dÃ¥? Har du en plan för hur du vill att din löneökningskurva ska se ut? Har du en plan för att se till att det blir sÃ¥? Vilken lön vill du ha om tre Ã¥r? Kan du fÃ¥ det pÃ¥ ditt nuvarande jobb, eller behöver du byta för att uppfylla mÃ¥let? Behöver du utbilda dig mer för att uppfylla mÃ¥let? Pratar du med din chef under utvecklingssamtal/lönesamtal om vad som krävs för att hamna pÃ¥ en brantare kurva?

Vore intressant att höra tankar kring det. Själv gör jag just så, tänker hur jag vill att löneutvecklingen ska se ut, och försöker tänka ut hur jag ska nå dit. Jag tar reda på vilka krav som ställs, och försöker se hur de kan uppfyllas. Hur gör du?

Läs även andra bloggares åsikter om inkomst, jobb, karriär, passiva inkomster, löneutveckling, lönesamtal

Funderar du, som Per Penning, på att byta jobb som ett led i att få bättre inkomster och kanske få en mer stimulerande tillvaro den tid du trots allt behöver jobba?

Då ska du skriva en CV, en Curriculum Vitae, att skicka till den presumptive arbetsgivaren. En CV ska informera om din kompetens, och väcka intresse.

Du skickar din CV tillsammans med ett personligt brev, förmodligen via mail. Du skriver dem kanske i Word, och vill du vara riktigt professionell gör du om dem till pdf-filer innan du skickar dem. CV:n ska innehÃ¥lla den viktigaste informationen om dig själv, som Ã¥lder, civilstatus, adress, telefonnummer och självklart din utbildning och din arbetslivserfarenhet. Den ska beskriva din kompetens. Om du söker ett “karriäryrke” ska du beskriva din profil, vilken typ är du? Är du en ledare? Är du en innovatör? Är du en team-member? Eller kanske en som entusiasmerar andra? Kanske beskriver du ocksÃ¥ dina egna mÃ¥l med ditt yrkesliv, det är bra för den presumptive arbetsgivaren att veta vad du vill. Du söker ju inte jobb för att du mÃ¥ste, du söker nytt jobb för att du vill utveckla dig och tror att arbetsgivaren kan ha nytta av det, eller hur?!

Ett exempel på en CV kan du ladda ner här.

Läs även andra bloggares åsikter om CV, meritförteckning, söka jobb, curriculum vitae

Förskolelärare, civilingenjörer och tandläkare är tre exempel på bristyrken inom fem år, skriver E24. Civilingenjörer har enligt artikeln ca 50 000 kr i snitt 20 år efter examen, medans förskolelärare inte ens kommer upp i civilingenjörernas ingångslön under sitt yrkesverksamma liv.

Det låter ju som civilingenjörsutbildningar borde kunna locka endel unga till studier, men så är som bekant inte fallet. När jag började plugga för mer än 20 år sen, var intagspoängen höga till Teknisk Fysik, 4.8 (på den då 5-gradiga skalan). Det var konkurrens, folk ville gå den utbildningen! Så är det inte nu. Och jag kan inte förstå varför! Det är ett superyrke! Till och med utan lönen, har yrket precis allt man kan önska sig!

Det är utmanande, stimulerande, utvecklande. Man får använda sin kreativitet, sin analytiska och strategiska förmåga. Idérikedom. Det är mycket kontakter med människor; kunder och kollegor. Man får använda sin diplomatiska förmåga och sin sociala förmåga. Det finns hur mycket som helst att lära sig. Man kan jobba med en massa olika saker, olika företag, olika branscher. Man har kontakter med högskola och forskarvärld. Man kan jobba som teknisk specialist, chef, projektledare, eller en kombination av det. Man får resa. Ofta finns möjligheter att jobba utomlands under några år.

Vad är att bli programledare för lek- och spelprogram i TV, eller modebloggare, mot de jobb man kan ha om man utbildar sig till civilingenjör?! PÃ¥ nÃ¥got sätt, tror jag att “nÃ¥gon” (vem som nu ska göra det) har misslyckats med att beskriva vilka otroligt roliga jobb man kan ha som civilingenjör. Är det för att vi inte syns? “Kändis” blir man möjligen i en ganska liten specialiserad värld, inte för Kalle pÃ¥ gatan … Är det för att det är svÃ¥rt att begripa intuitivt vad en civilingenjör faktiskt gör, det är ju inte precis entydigt som en förskolelärares jobb (mer eller mindre)? Är det för att vi som är civilingenjörer inte bryr oss om att beskriva vÃ¥ra yrkesliv? Varför gör vi isÃ¥fall inte det? Är det för att vi inte tycker det är värt att bemöta de fördomar mot vÃ¥ra studier och vÃ¥rt yrke som vi är vana att möta? Eller tror vi att folk ändÃ¥ inget begriper?

Det är allvarligt för samhället om det inte finns människor som kan transformera djupa teoretiska kunskaper i matematik och fysik till avancerad spjutspetsteknik på områden som energi, miljö och medicin. Till exempel.

Hur ser du på de jobb man har som civilingenjör?

Läs även andra bloggares åsikter om bristyrken, yrken, civilingenjör, studier, yrkesval

Jag blev påmind om att det är den Internationella Kvinnodagen idag. Faktum är att jag är ganska less på jämställdhetsdebatter av allehanda slag. Det är många människor som inte inser att deras perspektiv är begränsat (det är givetvis alla människors, endel inser det andra inte).

Låt mig först slå fast: Jämställdhet, på alla sätt, att alla människor har lika värde, lika lön för lika arbete (i den mån det är mätbart) etc är fullständigt självklart. Det ställer jag upp på.

Men debatten om jämställdhet är full av skrivbordstankar.

Man kan bestiga berg på mängder av sätt, kanske tar man den svåra, men korta, vägen längs den brantaste väggen. Kanhända den inte är den snabbaste, kanhända det blir många offer, dödsfall och skador, på vägen. Kanhända man tar den långa vägen och vandrar på stigar man finner på vägen uppför. Kanske måste man då och då vara riktigt kreativ för att hitta nya vägar. Kanske är den lång, men den är kanske inte den långsammaste. Kanske är den mer skonsam. Vi kan aldrig någonsin veta vilken väg som är den rätta. Men jämställdhetsdebatten är full av människor som hoppar mellan vägarna, och dessutom är den full av folk som inte är ens är ute på berget utan bara tycker en massa om hur det bäst borde bestigas.

Jag tycker jag gör ganska mycket för kvinnokampen, det är verkstad här, inte en massa snack (förutom just nu då ). Jag har utbildat mig till ett mansdominerat yrke. Jag är civilingenjör. Inte på något mjukisområde som lantmäteri, kemi eller samhällsbyggnad. Utan ett hårt manligt område, som Teknisk Fysik. Jag jobbar som teknisk specialist inom ett verkligt high-tech område, matematik, fysik, teknik är min vardag. Datorer och programmering är våra verktyg. Japp, lönen är såklart helt OK den med.

Jag jobbar nästan uteslutande med män, har gjort i över tjugo Ã¥r. Jag har kryssat genom fördomar och förutfattade meningar. Jag har diskuterat med kollegor som talat allmänt nedsättande om kvinnor, men när jag frÃ¥gat om detsamma gällt mig, sagt “Men det är ju skillnad, du är ju du, du räknas inte dit” (vilket är en märklighet pÃ¥ sitt sätt, vart räknas jag?). Jag tycker att jag, med mina kunskaper visar de skeptiska männen att det finns kvinnor som kan lika mycket eller mer, än de. Visst har jag känt nÃ¥gon gÃ¥ng, i jobbet, att jag varit tvungen att “bevisa” mer än mina manliga kollegor. Men dÃ¥ har jag jobbat pÃ¥, och gjort just precis det. Inte för nÃ¥gon kvinnokamps skull i första hand, utan för min egen. Att det bidrar till en attitydförändring bland nÃ¥gra hÃ¥rdnackade manliga kollegor är bara bonus. Men jag har inte, pÃ¥ dessa över tjugo Ã¥r i den mansdominerade världen, upplevt särskilt mÃ¥nga stunder av “diskriminering”. Möjligen är min värld nÃ¥got förskonad, av olika skäl.

Men … ge sig in pÃ¥ manligt omrÃ¥de i alla ära, det finns ytterligare en aspekt, minst, i kvinnokampsfrÃ¥gan. Och det är, varför ska kvinnor välja manliga yrken, ge sig in pÃ¥ manliga omrÃ¥den, för att göra sin del i “kampen”, som man ofta hör? När man säger det, säger man samtidigt att det är “det manliga” som räknas, det är dit vi alla mÃ¥ste gÃ¥ för jämställdhetens skull. Och det är en tankekullerbytta utan dess like. Att tala om för alla kvinnor som faktiskt vill vÃ¥rda barn och gamla, att de fÃ¥r skylla sig själva och hÃ¥lla till godo med lÃ¥ga löner och lÃ¥g status, när de inte “vÃ¥gar” ge sig pÃ¥ nÃ¥got annat.

Jag har ingen lösning i frågan för att snabbt nå ett jämställt samhälle. Jag vill hitta nya vägar uppför bergen, utan alltför många skador och dödsfall på vägen. men något jag kan göra, är att visa min dotter och mina söner att alla människor har lika värde, att man ska göra det man brinner för och att man kan det man vill. Oavsett kön. Det är att jobba på attityder.

Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, jämställdhet, manligt, kvinnligt

Ett roligt jobb är kul att ha. Ett roligt, stimulerande, utmanande, utvecklande och välbetalt jobb, med många möjligheter, roliga kollegor och flexibila arbetstider.

När man gÃ¥r ut gymnasiet har man inte sÃ¥ stor koll pÃ¥ världen (även om man tror det själv). Man har ganska snäva referensramar (även om man inte tror det), sÃ¥ hur ska man kunna bestämma sig för en karriärväg dÃ¥? Det är fÃ¥ som kan lägga fast en plan för livet, vid 18-19 Ã¥rs Ã¥lder. Man har kanske ingen aning om vad man vill göra. Att välja en lÃ¥ng utbildning är ett ganska stort steg, tänk om man efter studier och ett antal Ã¥r i yrkeslivet kommer pÃ¥ att man inte alls ville göra det där, och sÃ¥ fÃ¥r man börja om. Det händer faktiskt att folk sadlar om “mitt i livet”, totala omkast. Det tycker jag iofs är ganska spännande.

Men eftersom man inte vet någonting om hur livet kommer att gestalta sig, det kan ta helt andra vägar än man trott och planerat för, så är det svårt att göra en långsiktig plan. Man får helt enkelt acceptera att man faktiskt inte vet mer än det man vet nu, och agera från det. Det man vill nu, är trots allt den bästa gissningen för framtiden också!

Jag har ett sÃ¥’nt jobb jag beskrev i första stycket. Men jag planerade nästan ingenting när jag valde utbildning eller yrke. Jag hade bara tvÃ¥ kriterier, det skulle vara nÃ¥got roligt, och det skulle vara nÃ¥got som gav ett jobb med en lön jag kunde klara mig bra pÃ¥, själv. Att vara ekonomiskt oberoende av andra människor har alltid varit viktigt för mig. Jag gissade ganska bra, att det jag gillade dÃ¥ var bästa gissningen för framtiden. Det finns iofs en massa saker jag tycker är roligt förutom matematik och fysik, men det är inte tokigt alls att jobba med just det.

Men nu, efter ett antal Ã¥r är det dags för lite mer karriärplanering än “Jag vill lära mig nya saker, fördjupa mina kunskaper pÃ¥ omrÃ¥det” och dÃ¥ pratade jag ämneskunskaper, specialistkunskaper när jag säger kunskaper, som varit mina stÃ¥ende önskemÃ¥l pÃ¥ utvecklingssamtalen i alla Ã¥r. Jag har för en gÃ¥ngs skull börjat fundera mer pÃ¥ var jag vill vara om fem Ã¥r, i jobbet. Vad vill jag jobba med, vad behöver jag göra/lära mig för att komma dit. Och det är faktiskt svÃ¥rt, för jag vill ju göra det som är roligt! Och det finns en massa saker som är roligt! Att konkretisera vad som är roligt … är ocksÃ¥ en rolig uppgift. En massa möjligheter som öppnar sig som jag inte tänkt pÃ¥.

MÃ¥nga ekonomibloggare skriver om entreprenörsskap, men jag har svÃ¥rt att tänka mig enbart att vara min egen. Jag gillar mina kollegor, jag gillar mitt jobb, mina arbetsuppgifter (jag kan inte göra samma typ av jobb som egen), och mina arbetstider styr jag väldigt mycket över. Det finns inget speciellt som lockar med att “vara egen”. Förutom ibland när jag tycker att min organisation fattar fel beslut, eller är trög, förstÃ¥s , det händer ju. Och det skulle ocksÃ¥ vara om jag kunde tjäna enormt mycket mer pengar genom att vara egen, förstÃ¥s! Synd att jobbet är sÃ¥ kul, kanske …

Här hittade jag en liten kurs i karriärplanering. Hur resonerar du själv kring ditt yrkesliv, din karriär?

Läs även andra bloggares åsikter om karriärplanering, studier, eget företag

Har du en bra idé? Sök patent på den! Det är förvånande vad mycket man kan ta patent på. Det svåra är inte att komma på idéer, det svåra är att inse att man har en idé som man faktiskt kan ta patent på. Förra året slog svenska företag rekord i patentansökningar.

Nu vet jag inte exakt hur det går till att ansöka om patent som privatperson, jag har själv bara gjort det som anställd, och då är det en relativt enkel procedur jag behöver genomföra på egen hand. En enkel beskrivning av idén, och sedan tar experter från patentavdelningen över och formulerar patentansökan i samråd med mig. Den måste vara så allmän att den täcker största möjliga område, men tillräckligt specifik för att jag (eller snarare företaget) ska få patentet.

För företag är det lika mycket att hindra konkurrenter, som att själva utnyttja och utveckla idén som är drivkraften bakom att söka patent. Har man en idé är det sannolikt att konkurrenterna snart kommer på något liknande, idéer har en tendens att ligga i tiden, och då är det lika bra att hindra denne på en gång, medans man själv kan klura vidare i lugn och ro på bästa sättet att utveckla idén till en produkt, vid tillfälle.

Som privatperson med mycket idéer borde man kunna slå mynt av dem, ta patent och sedan sälja dem till hugade spekulanter. Men då ska man förstås vara väldigt mycket i tiden, men precis före den.

När man läser beskrivningen av ett patent inser man hur lätt det är att hamna i komplicerade och långdragna patentstrider. Formuleringarna är som jag skrev ovan allmänna, på gränsen till obegripliga för en lekman, när man ska försöka förstå vilka anspråk som ställs i en ansökan eller ett patent. Då och då dimper det ner en patentansökan på mitt skrivbord för kommentar. Det är konkurrenter som lämnat i dem, och man har en viss tid på sig att bestrida patentet innan det träder i kraft. Att försöka förstå om det går emot något av våra patent är inte världens lättaste uppgift.

Men det är viktigt att skydda sina idéer,och träning ger färdighet. Så skynda på och skriv era patentansökningar nu!

Jag stod och läste på baksidan av en bok skriven av någon framgångsteolog. Där ifrågasattes nyttan med en formell utbildning, ur perspektivet om det är nödvändigt för att bli rik. Självklart finns det inget givet svar på den frågan.

Men, vad händer om alla vill bli rika, och alla struntar i formell, teoretisk utbildning? Tänk om faktiskt ingen kan utveckla de där mobiltelefonerna, eller trådlösa teknikerna? Tänk om ingen kan utveckla solceller och vindkraftverk, eller nya läkemedel? Vad ska vi ägna oss åt då? Vad ska vi slå mynt av och tjäna pengar på? Byta mark och skog med varann?

För en enskild person kan det givetvis vara värt att ställa sig frågan om en utbildning lönar sig eller inte, ekonomiskt. Det beror på vilka mål man har i livet, vilka drivkrafter man har, vilka förmågor man har. Vad man kan få ut ekonomiskt av ett jobb efter en utbildning jämfört med utan en utbildning, om man inte är eller kan/vill bli entreprenör av något slag.

Efter ett snabbt överslag, och flera förenklingar (bl a gällande skattesatser och antagande om en medellöneökning över hela perioden), räknade jag ut att löneökningen skulle behöva vara ca 1,5 procentenheter högre för fyra års förlorad årsinkomst, samt förmånen att få betala tillbaka studielån för att break-even ska uppnås efter drygt 20 år.

Så vad är fördelen med utbildning? Det finns en hel del yrken där inkomsten faktiskt kan bli betydligt högre med än utan utbildning. Yrket är ofta stängt utan den utbildningen. Chansen till ett mentalt mer utmanade och stimulerande jobb är större med en formell utbildning. Jag kan faktiskt inte ser några som helst nackdelar med en utbildning. Inte ens att man spenderar 4-5 år på en högskola torde ha särskilt stor betydelse för ens framtida rikedomar, om det nu är så att man är lagd åt entrepernörshåll (jämför löneskillnadsberäkningen ovan).

Utan bevis påstår jag därmed att fördelarna med en formell utbildning är större än nackdelarna. Till och med för en enskild person som senare i livet kanske kommer att ägna sig åt helt andra saker än det utbildningen handlade om. En bra utbildning ger mer än formella kunskaper, nämligen. Det är något som anti-utbildningsförespråkarna oftast inte nämner. Kanske för att de inte känner till det helt enkelt.

Jag summerar alltsÃ¥ med att säga: Det finns ingen motsättning i att genomgÃ¥ en formell utbildning, och “bli rik”. Det kan aldrig nÃ¥gonsin vara slöseri att skaffa sig formell utbildning. En företagsam person kan med största sannolikhet vända till och med en bibliotekarieutbildning till sin fördel. Det är inte tidsÃ¥tgÃ¥ngen för en formell utbildning som är “boven” i dramat, det är vi själva och vÃ¥r inställning till företagsamhet.

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, företagsamhet, ekonomi

Härommorgonen satt Birger Schlaug och några till i soffan - i Rapport Morgon alltså, i vår soffa satt barnen. Han pratade belåtet om höjda bensinpriser. Någon skånsk kulturtant höll med. Och så var det ytterligare en man med, som sa emot. Han påstod att det skulle drabba de som har det knapert. Det är också tydligen på förslag att avdragsrätten bara ska gälla sträcka och inte alls ha med tid att göra.

Nyss läste jag i Ny Teknik en artikel om att Bara svindyr bensin kan stoppa utsläppen. Jag ser självklart rött när jag läser sÃ¥’nt. Eller hör sÃ¥’nt. För att jag pendlar till jobbet med bil, och det är redan dyrt. Dessutom är det inte 5 mil till jobbet, utan 3. Men kollektivt tar det lÃ¥ng tid. Vilket skulle göra det ännu dyrare att pendla dÃ¥.

Om jag nu ska betala svindyrt för att jag pendlar till jobbet och bidrar till landets tillväxt, men på köpet bidrar till utsläpp, då kunde jag tycka att t ex folk som drar på sig sjukdomar för att de röker eller nyttjar narkotika kan betala det själva, på motsvarande sätt. Särskilt de som röker förpestar miljön för mängder av människor omkring sig.

Om vi, för tillfället, struntar i det där med skattefördelning och vilka skatter man ska styra med och vilka bidrag man ska ha i ett samhälle och vad man kan irritera sig över. Vilka alternativ har jag när pendlandet blir svindyrt, bortsett från att bara ta det?

• Börja Ã¥ka kollektivt - inget alternativ med tanke pÃ¥ att det tar 2,5 timme extra per dag.
• Byta jobb - finns inga sÃ¥’na “high-tec” jobb där jag bor. DÃ¥ fÃ¥r jag byta bana helt.
• Flytta - ja, om jag lyckas fÃ¥ med mig sambo, barn, ex-make, hans kvinna, hennes barn, hennes ex-make … till staden jag jobbar sÃ¥.
• Förhandla till mig kompenserande högre lön - kanske kan vara möjligt.

Det sista alternativet förefaller vara det mest genomförbara. Det sparar knappast miljön. Det fÃ¥r högutbildade människor att flytta frÃ¥n smÃ¥ orter, kanske, om de inte kan kompensera med högre lön. SÃ¥ att de smÃ¥ orterna blir ännu mindre. Och de större städerna större. Det fÃ¥r folk i avfolkningsbygder att flytta till större orter, hög utbildning eller ej. Men det spelar kanske inte sÃ¥ stor roll för miljön … eller gör det det?

Men den här forskningsrapporten som Ny Tekniks artikel refererar till, från norska transportforskningsinstitutet, skulle jag vilja skumma igenom lite. Vilka är antagandena? Hur har man undersökt detta? Jag förmodar att man inte kunnat utnyttja någon statistik, eftersom så kraftiga höjningar som fördubblingar eller tredubblingar av bensinpriset, jämfört med sänkningar av kollektiva biljettpriser inte gjorts. Alltså är det mer eller mindre kvalificerade modeller som använts. Eller kanske extrapolationer från 25-öreshöjningar av bensinpriserna? Vilka osäkerheter finns i indata, och vilka finns i resultat? Hur ser slutsatserna egentligen ut, när de inte är filtrerade av Ny Tekniks reporter?

Jag tvivlar inte på att folk slutar köra till jobbet om det kostar 4000 kronor i månaden istället för 2000 kr. Men jag undrar om de (vi) som pendlar till jobbet nu verkligen ska ta på oss att ta smällen för åratal av, i såfall felsatsningar, på infrastrukturen. Isåfall, kommer dessa enormt höjda skatter att oavkortat gå till miljöarbete? Eller ska de också stoppas in i pensioner för avdankade politiker och liknande? En liten fråga bara.

Läs även andra bloggares åsikter om bensinpris, privatekonomi, pendling, miljö, utsläpp

När du valde yrke, tänkte du på din framtida ekonomi då? Var inkomsten en parameter i valet? Borde den vara det?

Jag skrev tidigare om Drivkrafter, om svårigheter att hitta mätbara mål för ekonomin. Yrkesvalet specifikt, är ju ganska viktigt för vilka pengar man kommer att ha att röra sig med. För de allra flesta i alla fall.

Själv hade jag nog kunnat tänka mig ett antal olika yrken. Men det där med att ha en bra inkomst fanns alltid med i bakhuvudet. En inkomst jag kunde leva väl pÃ¥ och inte behöva vända pÃ¥ varje krona, eller försaka roliga saker jag ville göra. Men jag vet egentligen inte hur medvetet jag valde med framtida möjliga inkomster som parameter. Det var nog mera sÃ¥ att jag valde pÃ¥ intresse, och sen rÃ¥kade det vara helt ok gällande inkomster ocksÃ¥. Mer att jag konstaterade det. Att jag valde bort arkitekt t ex, eller “nÃ¥got med sprÃ¥k” hade inte med inkomst att göra, utan hade andra orsaker (i första fallet dÃ¥ligt självförtroende gällande mina artistiska talanger, jag sökte inte ens. I det andra fallet hade jag ingen klar bild av hur studier och yrkesliv skulle gestalta sig. Jag var mindre för en sak i taget pÃ¥ den tiden.)

Men antag att man lÃ¥ter framtida inkomst väga tungt i valet. Kommer man dÃ¥ säkert fÃ¥ goda inkomster? Om man väljer nÃ¥got man inte brinner särskilt mycket för, kanske man inte gör ett bra jobb, och fÃ¥r därmed inte chansen till de där goda inkomsterna. Jobbet är ju en ganska ansenlig del av ens tid ändÃ¥. Tänk att gÃ¥ omkring och ha trÃ¥kigt 8 timmar per dag. Vänta pÃ¥ att klockan ska säga “hem”, ha Ã¥ngest pÃ¥ söndagkväll för att arbetsveckan börjar. Hemska tanke!

Jag har ytterligt svÃ¥rt att göra saker jag inte gillar, vilket gör mig beroende av att ha ett roligt jobb, för att fÃ¥ nÃ¥got gjort. Ingen som helst plikt- och moralkänsla här inte, om det inte är absolut nödvändigt. Man kan inte förvänta sig att allt i livet är roligt, säger sonens lärare till mig, när jag förklarar varför han inte vill göra trÃ¥kiga, meningslösa, saker pÃ¥ lektionen. Jo det kan man visst, säger jag … DÃ¥ brukar de skratta och tro att jag skämtar. Men det gör jag ju inte alls! Det är klart det finns stunder som är mindre roliga, men jag menar att man ska sträva efter att optimera det man tycker är roligt, och inte av slentrian göra trÃ¥kiga saker i nÃ¥gon slags Luthersk tro att man mÃ¥ste.

Och om man vill göra det som är roligt, sÃ¥ kanske man inte i första hand kan tänka pÃ¥ lön … sÃ¥vida det inte är det man tycker är roligt med jobbet.

Läs även andra bloggares åsikter om studier, inkomster, yrkesval