Förmera - om privat ekonomi

Då och då brukar jag skriva något nedsättande om mediebilden LS, eftersom jag tycker hon skriver så korkat. Ja, det jag läst i alla fall, är väl bäst att tillägga, och det är inte mycket. Nu verkar det vara dags att skriva något igen. Det var ju det där med krönikorna i Svenska Dagbladets näringlivsbilaga. Jag kan ju inte bara vara negativ och förutsätta att de ska vara usla, eller hur? Jag måste ju faktiskt ge det en chans och se hur det faller ut.

Så jag läste de två krönikorna jag hittade. I den första, Annorlunda som affärsidé, skriver LS förvånat över den uppmärksamhet hon fick i medierna som nybliven företagare förra våren, och hur hennes liv förändrades dramatiskt. Hon drar därefter slutsatsen att företagare är arbetsmarknadens bögar. (Jag antar att till och med LS är medveten om att Jenny med fotmassagen inte skulle generera samma storm i media, och att Jennys liv inte skulle förändras lika dramatiskt när hon kommer ut som företagare. Jag tror inte heller att Jenny skulle vara det lilla samhällets bög, med sin fotmassage. Men det är olika det där, antagligen.) LS fortsätter:

“Företagare betraktas som avvikare och ses som personer som valt en skum och udda livsstil. De är inte sÃ¥ mÃ¥nga men de sticker ut, provocerar och är ofta oerhört idérika och nyskapande.”

Och efter diverse anekdoter kommer vi fram till poängen:

” Ta ett djupt andetag, satsa allt och kasta dig pÃ¥ det där tÃ¥get.”

Ja, det var väl en bra uppmaning, kan man tycka. Förväntad och inte särskilt nyskapande, provokativ eller annorlunda. Så bra.

Jag läser nästa krönika, Trista idéer vinner i längden. Jaha? Förra gången var det de oerhört idérika och nyskapande personerna som var de avvikande entreprenörerna. I denna krönika citerar LS en riskkapitalist:

“Vi letar egentligen mer efter duktiga och erfarna entreprenörer än bra affärsidéer!”

Vad hände med satsa allt och kasta dig på tåget? Och vad hände med de nyskapande idéerna? Nu ska det vara tråkiga idéer och erfarna entreprenörer.

Hur ska du ha det egentligen, LS? Det hänger inte ihop.

Själv håller jag på att tänka ut affärsidéernas perpetuum mobile, som ska arbeta sig själv. Varför nöja sig med mindre?

Passiva inkomster är ett populärt begrepp. Mycket trevligt också. Klart man vill ha passiva inkomster, pengar som jobbar åt en! Per Penning har tagit med de passiva inkomsterna i sitt ÜberExcel-1.0beta (som jag är extremt nyfiken på!).

I vÃ¥r familj har vi en typ av passiva inkomster, fast de kan nog egentligen inte riktigt definieras sÃ¥. Mer som “tillbakaflöden som vi inte räknat med“. Panta flaskor och burkar, t ex. Allt som vi bär tillbaka till affären (vi samlar inte precis och dricker knappt nÃ¥gon läsk sÃ¥ det blir inte mycket, tyvärr, men nÃ¥gra kronor dÃ¥ och dÃ¥), och fÃ¥r pant pÃ¥ lägger vi i en spargris. I den spargrisen brukar jag ocksÃ¥ lägga smÃ¥pengar jag hittar när jag gÃ¥r omkring hemma och plockar bland grejer och kläder, vilket är förmodligen den största källan till ökningen i spargrisen. Avsikten med den spargrisen är främst att visa barnen begreppet “mÃ¥nga bäckar smÃ¥“, pÃ¥ ett konkret sätt. DÃ¥ och dÃ¥ räknar vi pengarna.

Passiva inkomster, “inflöden man inte märker” osv. Men inkomst av tjänst dÃ¥? Har du en plan för hur du vill att din löneökningskurva ska se ut? Har du en plan för att se till att det blir sÃ¥? Vilken lön vill du ha om tre Ã¥r? Kan du fÃ¥ det pÃ¥ ditt nuvarande jobb, eller behöver du byta för att uppfylla mÃ¥let? Behöver du utbilda dig mer för att uppfylla mÃ¥let? Pratar du med din chef under utvecklingssamtal/lönesamtal om vad som krävs för att hamna pÃ¥ en brantare kurva?

Vore intressant att höra tankar kring det. Själv gör jag just så, tänker hur jag vill att löneutvecklingen ska se ut, och försöker tänka ut hur jag ska nå dit. Jag tar reda på vilka krav som ställs, och försöker se hur de kan uppfyllas. Hur gör du?

Läs även andra bloggares åsikter om inkomst, jobb, karriär, passiva inkomster, löneutveckling, lönesamtal

Funderar du, som Per Penning, på att byta jobb som ett led i att få bättre inkomster och kanske få en mer stimulerande tillvaro den tid du trots allt behöver jobba?

Då ska du skriva en CV, en Curriculum Vitae, att skicka till den presumptive arbetsgivaren. En CV ska informera om din kompetens, och väcka intresse.

Du skickar din CV tillsammans med ett personligt brev, förmodligen via mail. Du skriver dem kanske i Word, och vill du vara riktigt professionell gör du om dem till pdf-filer innan du skickar dem. CV:n ska innehÃ¥lla den viktigaste informationen om dig själv, som Ã¥lder, civilstatus, adress, telefonnummer och självklart din utbildning och din arbetslivserfarenhet. Den ska beskriva din kompetens. Om du söker ett “karriäryrke” ska du beskriva din profil, vilken typ är du? Är du en ledare? Är du en innovatör? Är du en team-member? Eller kanske en som entusiasmerar andra? Kanske beskriver du ocksÃ¥ dina egna mÃ¥l med ditt yrkesliv, det är bra för den presumptive arbetsgivaren att veta vad du vill. Du söker ju inte jobb för att du mÃ¥ste, du söker nytt jobb för att du vill utveckla dig och tror att arbetsgivaren kan ha nytta av det, eller hur?!

Ett exempel på en CV kan du ladda ner här.

Läs även andra bloggares åsikter om CV, meritförteckning, söka jobb, curriculum vitae

Förskolelärare, civilingenjörer och tandläkare är tre exempel på bristyrken inom fem år, skriver E24. Civilingenjörer har enligt artikeln ca 50 000 kr i snitt 20 år efter examen, medans förskolelärare inte ens kommer upp i civilingenjörernas ingångslön under sitt yrkesverksamma liv.

Det låter ju som civilingenjörsutbildningar borde kunna locka endel unga till studier, men så är som bekant inte fallet. När jag började plugga för mer än 20 år sen, var intagspoängen höga till Teknisk Fysik, 4.8 (på den då 5-gradiga skalan). Det var konkurrens, folk ville gå den utbildningen! Så är det inte nu. Och jag kan inte förstå varför! Det är ett superyrke! Till och med utan lönen, har yrket precis allt man kan önska sig!

Det är utmanande, stimulerande, utvecklande. Man får använda sin kreativitet, sin analytiska och strategiska förmåga. Idérikedom. Det är mycket kontakter med människor; kunder och kollegor. Man får använda sin diplomatiska förmåga och sin sociala förmåga. Det finns hur mycket som helst att lära sig. Man kan jobba med en massa olika saker, olika företag, olika branscher. Man har kontakter med högskola och forskarvärld. Man kan jobba som teknisk specialist, chef, projektledare, eller en kombination av det. Man får resa. Ofta finns möjligheter att jobba utomlands under några år.

Vad är att bli programledare för lek- och spelprogram i TV, eller modebloggare, mot de jobb man kan ha om man utbildar sig till civilingenjör?! PÃ¥ nÃ¥got sätt, tror jag att “nÃ¥gon” (vem som nu ska göra det) har misslyckats med att beskriva vilka otroligt roliga jobb man kan ha som civilingenjör. Är det för att vi inte syns? “Kändis” blir man möjligen i en ganska liten specialiserad värld, inte för Kalle pÃ¥ gatan … Är det för att det är svÃ¥rt att begripa intuitivt vad en civilingenjör faktiskt gör, det är ju inte precis entydigt som en förskolelärares jobb (mer eller mindre)? Är det för att vi som är civilingenjörer inte bryr oss om att beskriva vÃ¥ra yrkesliv? Varför gör vi isÃ¥fall inte det? Är det för att vi inte tycker det är värt att bemöta de fördomar mot vÃ¥ra studier och vÃ¥rt yrke som vi är vana att möta? Eller tror vi att folk ändÃ¥ inget begriper?

Det är allvarligt för samhället om det inte finns människor som kan transformera djupa teoretiska kunskaper i matematik och fysik till avancerad spjutspetsteknik på områden som energi, miljö och medicin. Till exempel.

Hur ser du på de jobb man har som civilingenjör?

Läs även andra bloggares åsikter om bristyrken, yrken, civilingenjör, studier, yrkesval

Jag blev påmind om att det är den Internationella Kvinnodagen idag. Faktum är att jag är ganska less på jämställdhetsdebatter av allehanda slag. Det är många människor som inte inser att deras perspektiv är begränsat (det är givetvis alla människors, endel inser det andra inte).

Låt mig först slå fast: Jämställdhet, på alla sätt, att alla människor har lika värde, lika lön för lika arbete (i den mån det är mätbart) etc är fullständigt självklart. Det ställer jag upp på.

Men debatten om jämställdhet är full av skrivbordstankar.

Man kan bestiga berg på mängder av sätt, kanske tar man den svåra, men korta, vägen längs den brantaste väggen. Kanhända den inte är den snabbaste, kanhända det blir många offer, dödsfall och skador, på vägen. Kanhända man tar den långa vägen och vandrar på stigar man finner på vägen uppför. Kanske måste man då och då vara riktigt kreativ för att hitta nya vägar. Kanske är den lång, men den är kanske inte den långsammaste. Kanske är den mer skonsam. Vi kan aldrig någonsin veta vilken väg som är den rätta. Men jämställdhetsdebatten är full av människor som hoppar mellan vägarna, och dessutom är den full av folk som inte är ens är ute på berget utan bara tycker en massa om hur det bäst borde bestigas.

Jag tycker jag gör ganska mycket för kvinnokampen, det är verkstad här, inte en massa snack (förutom just nu då ). Jag har utbildat mig till ett mansdominerat yrke. Jag är civilingenjör. Inte på något mjukisområde som lantmäteri, kemi eller samhällsbyggnad. Utan ett hårt manligt område, som Teknisk Fysik. Jag jobbar som teknisk specialist inom ett verkligt high-tech område, matematik, fysik, teknik är min vardag. Datorer och programmering är våra verktyg. Japp, lönen är såklart helt OK den med.

Jag jobbar nästan uteslutande med män, har gjort i över tjugo Ã¥r. Jag har kryssat genom fördomar och förutfattade meningar. Jag har diskuterat med kollegor som talat allmänt nedsättande om kvinnor, men när jag frÃ¥gat om detsamma gällt mig, sagt “Men det är ju skillnad, du är ju du, du räknas inte dit” (vilket är en märklighet pÃ¥ sitt sätt, vart räknas jag?). Jag tycker att jag, med mina kunskaper visar de skeptiska männen att det finns kvinnor som kan lika mycket eller mer, än de. Visst har jag känt nÃ¥gon gÃ¥ng, i jobbet, att jag varit tvungen att “bevisa” mer än mina manliga kollegor. Men dÃ¥ har jag jobbat pÃ¥, och gjort just precis det. Inte för nÃ¥gon kvinnokamps skull i första hand, utan för min egen. Att det bidrar till en attitydförändring bland nÃ¥gra hÃ¥rdnackade manliga kollegor är bara bonus. Men jag har inte, pÃ¥ dessa över tjugo Ã¥r i den mansdominerade världen, upplevt särskilt mÃ¥nga stunder av “diskriminering”. Möjligen är min värld nÃ¥got förskonad, av olika skäl.

Men … ge sig in pÃ¥ manligt omrÃ¥de i alla ära, det finns ytterligare en aspekt, minst, i kvinnokampsfrÃ¥gan. Och det är, varför ska kvinnor välja manliga yrken, ge sig in pÃ¥ manliga omrÃ¥den, för att göra sin del i “kampen”, som man ofta hör? När man säger det, säger man samtidigt att det är “det manliga” som räknas, det är dit vi alla mÃ¥ste gÃ¥ för jämställdhetens skull. Och det är en tankekullerbytta utan dess like. Att tala om för alla kvinnor som faktiskt vill vÃ¥rda barn och gamla, att de fÃ¥r skylla sig själva och hÃ¥lla till godo med lÃ¥ga löner och lÃ¥g status, när de inte “vÃ¥gar” ge sig pÃ¥ nÃ¥got annat.

Jag har ingen lösning i frågan för att snabbt nå ett jämställt samhälle. Jag vill hitta nya vägar uppför bergen, utan alltför många skador och dödsfall på vägen. men något jag kan göra, är att visa min dotter och mina söner att alla människor har lika värde, att man ska göra det man brinner för och att man kan det man vill. Oavsett kön. Det är att jobba på attityder.

Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, jämställdhet, manligt, kvinnligt

Ett roligt jobb är kul att ha. Ett roligt, stimulerande, utmanande, utvecklande och välbetalt jobb, med många möjligheter, roliga kollegor och flexibila arbetstider.

När man gÃ¥r ut gymnasiet har man inte sÃ¥ stor koll pÃ¥ världen (även om man tror det själv). Man har ganska snäva referensramar (även om man inte tror det), sÃ¥ hur ska man kunna bestämma sig för en karriärväg dÃ¥? Det är fÃ¥ som kan lägga fast en plan för livet, vid 18-19 Ã¥rs Ã¥lder. Man har kanske ingen aning om vad man vill göra. Att välja en lÃ¥ng utbildning är ett ganska stort steg, tänk om man efter studier och ett antal Ã¥r i yrkeslivet kommer pÃ¥ att man inte alls ville göra det där, och sÃ¥ fÃ¥r man börja om. Det händer faktiskt att folk sadlar om “mitt i livet”, totala omkast. Det tycker jag iofs är ganska spännande.

Men eftersom man inte vet någonting om hur livet kommer att gestalta sig, det kan ta helt andra vägar än man trott och planerat för, så är det svårt att göra en långsiktig plan. Man får helt enkelt acceptera att man faktiskt inte vet mer än det man vet nu, och agera från det. Det man vill nu, är trots allt den bästa gissningen för framtiden också!

Jag har ett sÃ¥’nt jobb jag beskrev i första stycket. Men jag planerade nästan ingenting när jag valde utbildning eller yrke. Jag hade bara tvÃ¥ kriterier, det skulle vara nÃ¥got roligt, och det skulle vara nÃ¥got som gav ett jobb med en lön jag kunde klara mig bra pÃ¥, själv. Att vara ekonomiskt oberoende av andra människor har alltid varit viktigt för mig. Jag gissade ganska bra, att det jag gillade dÃ¥ var bästa gissningen för framtiden. Det finns iofs en massa saker jag tycker är roligt förutom matematik och fysik, men det är inte tokigt alls att jobba med just det.

Men nu, efter ett antal Ã¥r är det dags för lite mer karriärplanering än “Jag vill lära mig nya saker, fördjupa mina kunskaper pÃ¥ omrÃ¥det” och dÃ¥ pratade jag ämneskunskaper, specialistkunskaper när jag säger kunskaper, som varit mina stÃ¥ende önskemÃ¥l pÃ¥ utvecklingssamtalen i alla Ã¥r. Jag har för en gÃ¥ngs skull börjat fundera mer pÃ¥ var jag vill vara om fem Ã¥r, i jobbet. Vad vill jag jobba med, vad behöver jag göra/lära mig för att komma dit. Och det är faktiskt svÃ¥rt, för jag vill ju göra det som är roligt! Och det finns en massa saker som är roligt! Att konkretisera vad som är roligt … är ocksÃ¥ en rolig uppgift. En massa möjligheter som öppnar sig som jag inte tänkt pÃ¥.

MÃ¥nga ekonomibloggare skriver om entreprenörsskap, men jag har svÃ¥rt att tänka mig enbart att vara min egen. Jag gillar mina kollegor, jag gillar mitt jobb, mina arbetsuppgifter (jag kan inte göra samma typ av jobb som egen), och mina arbetstider styr jag väldigt mycket över. Det finns inget speciellt som lockar med att “vara egen”. Förutom ibland när jag tycker att min organisation fattar fel beslut, eller är trög, förstÃ¥s , det händer ju. Och det skulle ocksÃ¥ vara om jag kunde tjäna enormt mycket mer pengar genom att vara egen, förstÃ¥s! Synd att jobbet är sÃ¥ kul, kanske …

Här hittade jag en liten kurs i karriärplanering. Hur resonerar du själv kring ditt yrkesliv, din karriär?

Läs även andra bloggares åsikter om karriärplanering, studier, eget företag