Förmera - om privat ekonomi

• Clint Eastwood och Sex in the City dubbade till tyska är fantastiskt roande.
• Endel flygplatser är roligare än andra.
• Man ska ta reda pÃ¥ var fotbolls-EM gÃ¥r innan man reser nÃ¥gonstans.
• Konjak är gott.
• Det är inte sÃ¥ kul att börsen gÃ¥r ner.

Nu vet jag hur det hänger ihop! Jag har en teori!

Jag kom på den när jag läste om de norska bloggarna som sökt statlig lön för att blogga. De vill ha konstnärslön för sitt betungande bloggande. Nu länkar inte DN till bloggarna, men jag förmodar att vilka bloggar det är frågan kommer att spridas i bloggvärlden, och vips har de 200 000 besök på en vecka. Ett snabbt sätt att komma upp i kritisk massa (kritisk massa är ett begrepp som äger giltighet i såväl kärnreaktorer som för bloggar). Om de nu skriver någorlunda roligt/intressant, eller kanske rentav om mode, stannar endel läsare kvar, det kommer att få återverkningar på sökmotorträffar och sen kan de istället få reklamintäkter på bloggen av ett eller annat slag. Istället för konstnärslön.

Det är alltså så det har gått till när Blondinbella blev bloggprinsessa!

Via MUF finns kontakter med regeringen som gav henne konstnärsstöd (de flesta av er ansÃ¥g faktiskt att Blondinbella är kreativ, häromdagen, dvs det mÃ¥ste gÃ¥ under kategorin konst det hon skriver, ja inte litteratur kanske, men … performing arts eller nÃ¥’t kunde kanske passa) och besökare via det MUFfliga nätverket. NÃ¥r man kritisk massa pÃ¥ bloggen, pÃ¥ samma sätt som i en kärnreaktor (kritisk massa är vad som krävs för att uppnÃ¥ självunderhÃ¥llande kedjereaktioner), sÃ¥ fortsätter bloggbesöken av bara farten.

Voilà! Massor av besök etcetera etcetera!

Kan inte nÃ¥gon av er prova, jag skulle vilja verifiera denna hypotes ytterligare inför min framtida bok om framgÃ¥ngsrikt bloggande … .

Läs även andra bloggares åsikter om konstnärsstöd, statligt stöd, blondinbella, blogg

SÃ¥ sen som jag är med deklarationen i Ã¥r har jag aldrig nÃ¥gonsin varit, men man mÃ¥ste ju fÃ¥ vara lite wild and crazy ibland. Endel hoppar fallskärm, andra är sena med deklarationen. Det är bara aktieaffärerna jag har kvar att deklarera, jag skaffade ny e-legitimation och BankID … idag (jag har faktiskt använt internetbanken i mÃ¥nga Ã¥r, men jag har kört med engÃ¥ngskoder sen jag bytte dator). När barnen har somnat kommer jag att ta tag i frÃ¥gan. Om aktieköpens inverkan pÃ¥ min slutliga skatt. Jag hoppas det inte blir alltför illa, jag passade pÃ¥ att ta nÃ¥gra förluster i december för att kompensera den märkliga EpiCept-uppgÃ¥ngen jag lyckades pricka förra Ã¥ret.

Under tiden, medans ni väntar på min slutliga skatt, kan ni fundera över ett lyxproblem jag har när det gäller glasögon, särskilt när det gäller solglasögon faktiskt. Mina ögonfransar slår i glasen och låter dem inte alls lyckliga vara (fransarna). Faktum är att jag har svårt att hitta mascara också, som inte bygger för mycket. Jag vill förtusan bara ha lite mera färg, men absolut ingen förlängning, då blir det katastrof. Tidigare har jag inte varit särskilt ljuskänslig och inte använt solglasögon, men med åren tycker jag det blir mer och mer nödvändigt och det har inte med eventuella skrattrynkor att göra, sådetså. Lösningen på solglasögonproblemet blir förmodligen simglasögon med  polariserande filter. Tur att jag inte är det minsta fashionistisk av mig!

Det är mycket värt att spendera en solig dag med att besöka vackra platser.

Jag lovade i ett tidigare inlägg redovisning av mitt modebloggsexperiment. Här följer den:

Lindex gav många sökträffar via någon indexeringstjänst. KappAhl och Dr Martens gav inga träffar alls via den typen av indexering. Det var uppenbarligen fullständigt ointressant mode. De har ännu inte ens givit sökträffar via google eller någon annan sökmotor.

Det jag skrev om igÃ¥r skattetryck, hög utbildning som leder till höga inkomster hade betydligt större inverkan pÃ¥ besöksstatistiken än modebloggande, vilket väl fÃ¥r ses som positivt (alternativt negativt för min modemedvetenhet )! Och dÃ¥ stod twingel-länkningen för endast för tio träffar, av drygt 200. Resten kom frÃ¥n vanliga google-sökningar samt “bokmärken”. Med tanke pÃ¥ att antalet besök igÃ¥r var ca 30% högre än medel den senaste veckan, förmodar jag att det var Ã¥terkommande besök, för att följa t ex kommentarer. Det tolkar jag som att ämnet engagerar pÃ¥ olika vis. Det engagerar även mig dÃ¥ och dÃ¥, pÃ¥ olika vis.

Men en sak vill jag ni ska komma ihÃ¥g, ärade läsare, och det är att jag ofta driver resonemang ganska lÃ¥ngt, renodlar dem, för att komma till det jag ser som kärnan i frÃ¥gan. Det är lÃ¥ngt ifrÃ¥n säkert att min personliga Ã¥sikt ligger där i yttersta hörnet, ens om jag skriver inlägget i “jag-form”. Jag tar ofta rollen av djävulens advokat, vilket gör att jag fÃ¥r bekymmer med att kommentera kommentarer, eftersom de ofta diskuterar Ã¥sikter som resonemanget kan leda till snarare än resonemanget och argumentationen i sig, som jag avsett diskutera. Icke desto mindre, ger det ocksÃ¥ väldigt intressanta insikter i människors tänkande, vilken ingÃ¥ng kommentatorerna tar i diskussionerna. Och det är spännande!

Jag läste en krönika idag, Svenska chefer håller händerna på täcket. Och plötsligt förstår man hur det ligger till!

Lite fler skandaler, helst snaskiga sexskandaler med obskyra aktiviteter och mÃ¥nga personer inblandade, vill jag se! NÃ¥ja, se och se är väl inte direkt nödvändigt, men … Tänk om medias fokus skulle ligga pÃ¥ storbolagens chefer, istället för var-fokus-nu-är! VD:ars och styrelseordförandens göranden och lÃ¥tanden skulle hÃ¥rdbevakas, varje litet steg och uttalande skulle tolkas i ljuset av en möjlig skandal. Grävande journalistik kring Svanströms vandel fyrtio Ã¥r tillbaka i tiden? NÃ¥got gÃ¥r säkert att hitta!

Detta skulle ha mÃ¥nga positiva effekter. Fokus pÃ¥ VD:arnas sexskandaler kommer att …

• … göra att mÃ¥nga personer, som annars inte skulle brytt sig, eventuellt mot sin vilja, kommer att fÃ¥ lära sig endel om svenska företag och svensk industri
• … folk skulle bli förbannade pÃ¥ hur dessa personer kan bete sig, och därmed börja intressera sig för bÃ¥de politik och ekonomi
• … folk skulle bli avundsjuka pÃ¥ hur dessa personer kan bete sig och därmed börja intressera sig för att själva bli rika och kunna bete sig pÃ¥ samma sätt
• … journalisterna antagligen inte kommer att kunna hitta sÃ¥ himla mycket snaskigt, och därmed kommer folks fantasi att frigöras och förutom alla ekivoka tankar de kommer att tänka, kommer endel att spilla över till verkliga innovationer som för samhällsutvecklingen framÃ¥t!

Det finns säkert något negativt med fokus på VD:arnas obskyra liv och leverne, men lite får man ju ta för forskning och framsteg!

UPPDATERING: Det finns säkert någon Svanström lämpad att hamna i sexskandal, men jag menade faktiskt han, Ericsson-chefen, Svanberg. Det är så hopplöst med folk som heter *berg, *ström, *dal, *lund och liknande, jag kommer aldrig ihåg vilken ändelse de har i namnet.

IgÃ¥r rÃ¥kade jag skriva “Lindex”, olänkat, i ett inlägg, det som handlade om konfektionskläder för icke-normal-lÃ¥nga personer. Idag har Ã¥tminstone hälften av besökarna hit till bloggen kommit frÃ¥n nÃ¥gon slags index-eringstjänst för just Lindex. Vilket fÃ¥r mitt snabbtänkta huvud att fatta misstankar och skapa teorier och hypoteser kring modebloggarnas popularitet. Visserligen vet jag sedan länge att jag inte är intresserad av sÃ¥’nt som folk i allmänhet är intresserade av, och det jag är intresserad av är ingen annan intresserad av. En typ av kontraindikator kan man säga att jag är. Vilket betyder att jag inser att jag inte kan inse varför modebloggande är intressant, det är ingen idé att försöka, det fÃ¥r räcka att konstatera det bara.

Icke desto mindre vore det intressant att på ett mer teoretiskt plan förstå hur det går till. Därför tänker jag göra ett experiment. Min misstanke har att göra med indexeringstjänster som företag anlitar. Detta är därför ett modebloggsinlägg.

De här stövlarna är snygga.

De bärs med fördel till knallröda strumpbyxor, kjol samt röd tröja. När man bär dylika kläder på kundmöte, förvirrar man kunderna så att de bär sig åt som man vill och ställer inga svårare frågor än att man kan svara på dem. Dessa praktiska stövlar är av märket Dr Martens, och man kan nog hitta dem lite här och där, tror jag, äsch sök på nätet förtusan! Jag har i alla fall med min person iförda dessa, eller förresten, den ena blev inspirerad när de stod i hallen, fått två personer att köpa liknande stövlar.

Nu vet jag inte riktigt vad modiketten föreskriver att man mer bör skriva … De är lätta att hÃ¥lla rena, men kom ihÃ¥g att man behöver ta god tid pÃ¥ sig att snöra dem när man ska iväg. De bör inte bäras de dagar man tänker ta sig till gymmet pÃ¥ lunchen, isÃ¥fall fÃ¥r man räkna med 10 minuters extra snörtid.

SÃ¥, nu ska vi se vad som händer. Resultatet redovisas imorgon. (Hm, det är “Dr Martens” jag tänkte skulle indexeras nu, fast egentligen borde jag kanske skriva nÃ¥gon kedja, typ “KappAhl” - fast där kommer man inte hitta dessa stövlar till salu).

Förresten, jag köpte dem för halva priset, det var rea, så jag var ekonomisk också. Och det var tre år sen, så de är hållbara och tidlösa också. Bra på alla sätt. Och sköna.

Läs även andra bloggares åsikter om Dr Martens, mode, Lindex, experimentblogg

DN skriver om svårigheterna att hitta kläder för långa män och korta kvinnor. Eftersom jag är kvinna, koncenterar jag mig på kvinnoproblemet, jag inser det är liknande för män.

Jag tycker DN tar upp ett icke-problem, för kvinnor. Om man är kort kan man alltid lägga upp, det finns faktiskt tyg att ta av! OK, jag inser att om man är väldigt kort får man problem med proportionerna, men är man bara lite händig fixar man det, och det är inte ett jättevanligt problem - tror jag. Om man är lång däremot, kan problemen vara nästintill oöverkomliga. Var är det extra tyget någonstans??

Jag är relativt lÃ¥ng, 178 cm. Men jag har lÃ¥nga ben, och jag hittar aldrig vanliga konfektionskläder, speciellt byxor dÃ¥, som passar mig. Det blir high-water, som jag möjligen kan ha till lÃ¥ngskaftade, högklackade stövlar (sÃ¥ jag blir ännu längre). Lindex har tack och lov ibland “long legs” i begränsat urval. DÃ¥ fÃ¥r jag masshoppa. Antingen kan man se det som att det blir väldigt billigt för mig med kläder, jag kan inget handla. Om jag inte specialbeställer, och dÃ¥ blir det dyrt.

Jag undrar, vid närmare eftertanke, om jag inte borde kunna få bidrag för handikappet med mina långa ben?

Jag läste just en blogg där bloggarinnan ondgjorde sig över att folk är anonyma i sina ekonomibloggar. Hon fattade inte varför man kan vilja vara det. Jag tycker det är synnerligen enkelspÃ¥rigt att inte begripa det. Jag funderade pÃ¥ om det ens var värt att försöka sig pÃ¥ en förklaring (som inte alls har att göra med att “kändisskap” som bloggarinnan anser som den enda begripliga förklaringen till anonymitet) till det. Men varför inte. Jag är optimist och tror det bästa om de flesta.

Alla människor har mÃ¥nga sidor. PÃ¥ jobbet är det en eller ett par som är framträdande. I kontakt med barnens kompisars föräldrar är en annan sida framträdande. Hemma med familj och nära vänner är förhoppningsvis alla sidor framträdande. Med vänner och bekanta är olika sidor framträdande beroende pÃ¥ vilka gemensamma intressen man har. PÃ¥ olika forum pÃ¥ nätet är, beroende pÃ¥ inriktningen, olika sidor framträdande. De flesta människor är relativt komplexa i sina egenskaper. Men de flesta människor är ganska enkelspÃ¥riga när det gäller att ta in information. Det lär man sig inte minst pÃ¥ nätets olika forum. Har man skrivit pÃ¥ forum, vet man hur lätt det är att tilldelas egenskaper man inte har. Egenskaper som man tilldelas pÃ¥ en liten del av det man skrivit. En frÃ¥ga man svarat pÃ¥. Man ser det ocksÃ¥ i tidningar när grannarna till den mordmisstänkte tvÃ¥barnspappan förfärat bedyrar “Han var en helt vanlig granne, det hade vi aldrig kunnat tro“. Självklart inte, ingen vet allt om nÃ¥gon. Varför tror nÃ¥gon det??

Jag kan mycket väl argumentera mot min personliga uppfattning i en fråga, eftersom jag kan tycka den motsatta synpunkten är värd att behandlas. Det som händer då är att jag genast antas personligen ansluta mig till den åsikt jag argumenterar för. Även om jag säger att jag inte uttrycker min personliga åsikt, utan en åsikt, förmodas jag ansluta mig till den åsikten. Och det är helt befängt. Och mycket tröttande och energidränerande.

Det finns alltså anledningar att hålla sig anonym. Man slipper argumentera med enkelspåriga människor som tycker att man tycker en massa saker som de inte begriper sig på. Som fokuserar på fel saker. Om man har ett unikt namn, som jag, slipper man människor som försöker kartlägga ens liv och leverne och tyckande genom sökningar på nätet. Om man är en person med stark integritet, som jag, vill man inte att hela världen ska känna till allt man tycker, allt man gör och när man gör det. Lite privacy, please.

Bara genom att ha grannar som har åsikter om vilken färg man målar sitt hus i, inser man att anonymitet på nätet är en synnerligen god idé. Folk har en tendens att bry sig alldeles för mycket i saker de inte har med att göra, helt enkelt. Anonymitet erbjuder därmed stora fördelar. Man kan fokusera på de sakfrågor man vill diskutera utan att behöva försvara sin person, och sina livsval.

Simple as that.

Anonymitet är inte heller detsamma som hemlighet, för övrigt.

Läs även andra bloggares åsikter om anonymitet, integritet, sökbarhet