Förmera - om privat ekonomi

Häromdagen skrev jag om lursparande, om mitt återupptäckta depåkonto. Idag upptäckte jag att jag skrev ungefär samma inlägg för något halvår sen, att jag då också glömt bort detta konto. Och dessemellan har jag alltså glömt det och återupptäckt det igen!

Det får därmed anses bevisat att lursparande är en effektiv metod att spara. Det är nästan så jag känner att jag bör belöna mig själv på något vis för denna flitighet! Det känns nästan som det skulle kunna vara en Nobelprismetodik i ekonomisk planering, eller hur?

Det senaste halvåret, eller kanske längre tid, har jag känt att jag legat lågt med i alla fall investerarviljan. Jag har varit nästan helt passiv med mina aktier och fonder, varken sålt eller köpt. Jag har knappt ens kollat till mina depåer och fondkonton, eftersom jag vetat att det åtminstone gått ner. Eftersom jag vetat vad jag haft har det i alla fall inte varit total katastrof, häromdagen kollade jag att mina aktier gått ner ca 25 %, vilket ju i alla fall slår index, om man ska vara positiv, har jag tillåtit mig att vara medvetet passiv på obestämd tid.

Men nu känner jag hur det börjar ploppa upp lite investerarlusta igen. Undrar om det beror pÃ¥ min nästan magiska intuition, att det faktiskt kommer att se ljusare ut nästa Ã¥r, eller om det bara är normal “nytt-Ã¥r-nya-tag“-känsla?

Jag räknade på sparandet och kom fram till att med lite luft i kalkylerna bör sparandet kunna ökas till ca 28 % av nettoinkomsten. Vilket vore väldigt trevligt. Jag ska genast göra om överföringarna så att detta förverkligas från januari. Då räknade jag med att jag och mina tre barn på halvtid kommer att behöva 12 000 kr/mån att spendera på mat, bensin, fritidsaktiviteter, kläder och annat mer eller mindre onödigt. Boendet är betalt då, liksom bilförsäkring, bilservice, fritids. TV/telefon/bredband räknar jag till driftkostnader. Och sambon får göra egen kalkyl (eller så erbjuder jag mig att göra den också ;-)).

Så smått har mina tankar börjat vandra över till ekonomiplanering för nästa år. Möjligheten till lång sammanhängande ledighet med litet uttag av semesterdagar tänker jag utnyttja och följdaktligen blir det en ledighet på nära tre veckor. Och då ska man väl hinna med att se över ekonomi, göra årsbokslut och lägga upp planerna för nästa år.

Jag leker med tankar pÃ¥ att öka sparandet. Jag gillar att överraska mig själv. Till exempel gjorde jag igÃ¥r upptäckten, eller snarare Ã¥terupptäckten, av ett depÃ¥konto. Jag visste sÃ¥klart att jag hade det, men det har inte funnits aktivt i mina tankar pÃ¥ ett Ã¥r. Och sparandet pÃ¥ det, en tusenlapp i mÃ¥naden, Ã¥terkom förstÃ¥s som en glad överraskning. Jag tänkte bestämma mig för att öka sparandet, med nÃ¥gra tusenlappar. Inte för att jag gjort noggranna överväganden och sett att det finns uttrymme för det, utan tvärtom … man gör av med det man har tillgängligt, och har man mindre tillgängligt borde man göra av med mindre pengar. Och pengar försvinner inte av sparande, de finns ju där. Och med min förmÃ¥ga att glömma bort de pengar som sparas, borde det finnas goda förutsättningar att lurspara till mig själv!

Jag skulle vilja, under en period, pröva att leva på det som banken tycker att man ska ha kvar att leva på för att få lån. En summa jag tycker är ganska låg. Om vi ska leva på det blir det många sköna pengar att spara nämligen. Och de pengarna som sparas kunde ju få gå till det framtida huset som vi aldrig tycks hitta. Eller något annat trevligt, för all del. Antagligen kommer jag att få göra undantag direkt eftersom det förmodligen inte antas att man pendlar med bil till sin arbetsplats. Men den eftergiften kommer jag att göra. Trots att jag har god koll på var vi gör av med pengar på, har jag svårt att se vad som kan sparas in. Jag tycker inte alls vi är slösaktiga nämligen.

Ett intressant experiment!

Läs även andra bloggares åsikter om Sparande, årsbokslut, strategi, privatekonomi

Detta är det ett av de viktigare skälen till att jag är emot “konstruerat” pensionssparande; helt plötsligt kan nÃ¥gon regering fÃ¥ för sig att ändra villkor som gällde när man ingick avtalet.

Läs även andra bloggares åsikter om pensionssparande, avtal, regler

Mycket att göra på jobbet före semestern, och sen semesterresande har gjort att jag inte hängt med i detalj i börsens svängningar. Eller ska jag kanske skriva ras, som det visar sig när jag kollar vad som hänt med index, OMXS30, sen 1 juni.

Inflation, oljepris, konjunkturnedgång. Negativism, negativism.

Men, egentligen är det ju inget konstigt med det. Det går upp och ner, konjunkturen är dynamisk med olika tidskonstanter. Lite tråkigt, naturligtvis, att se sin portfölj minska i värde, men egentligen ska man ju vara glad, nu är det läge att köpa. Ett av lägena att köpa. Man får se vad som ändrats för egen del. Räntorna går upp, bensinpriset likaså, och maten blir dyrare. Det blir lite mindre man kan spara varje månad. Möjligen. Men i princip är det ju bara att fortsätta som förut, se till att ekonomin håller.

Och … tänka efter hur man ska fÃ¥ bästa möjliga hävstÃ¥ng till nästa högkonjunktur … Det är vad jag tänker göra nu.

Läs även andra bloggares åsikter om lågkonjunktur, börs, inflation, oljepris, sparande

Jag har lurat mig själv! Spar-lurat! Lur-sparat. För ett antal månader sen, närmare bestämt 8 månader sen, bestämde jag mig för att starta ett sparande i fonder, 1000 kronor i månaden. Detta sparande ska på något sätt gå till huset har jag tänkt. Klumpamortering, eller reparationer, eller något. Eftersom det ska gå till huset, förs pengarna över från huskontot varje månad, till en depå på Nordnet. Pengar till huskontot förs över från mitt lönekonto varje månad. Varje årsskifte justerar jag summan som ska föras över, baserad på utfall och budgeterade utgifter. Just nu förs 13 700 kronor över till huskontot varje månad. I den summan ingår alla kostnader för huset, bilen, alla försäkringar (bil-, hem-&villa-, barnens försäkringar, min sjukförsäkring samt pensionssparande), och endel annat. Så jag ser dessa 13 700 kronor som en klumpsumma som försvinner från lönekontot, och tänker inte direkt på att det ingår endel sparande i det. Buffert (i kontanter) ingår också, för övrigt.

SÃ¥ nu finns helt plötsligt drygt 8 000 kronor pÃ¥ en depÃ¥ pÃ¥ Nordnet, pengar som jag knappt ens tänkt pÃ¥ att jag har! Bara för att jag sparar via bulvan, dvs huskontot. Ett effektivt sätt att lura sig själv att spara. Eller snarare att överraska sig själv med sparande! Bulvansparande alltsÃ¥. Den automatiska överföringen till sparkonto vid lön, som brukar rekommenderas av spar-gurus, har jag haft i Ã¥ratal, tio-Ã¥ratal. Det är ocksÃ¥ effektivt sparande, men inte lika “överraskande”.

Dagens ekonomi har annars varit praktisk lektion i prioritering - för barnen.

Läs även andra bloggares åsikter om Sparande, buffert, överföring

Några inte alltför kontroversiella iakttagelser:

• PÃ¥ DN Ekonomi kan man idag läsa att svenskarna köper mer aktier igen. Det är främst män i 55-60-Ã¥rsÃ¥ldern som “trycker pÃ¥ köpknappen”.
• Ekonomibloggar finns det mÃ¥nga, och mÃ¥nga är skrivna av kvinnor. Det handlar om att spara, budgetera, fÃ¥ livet att gÃ¥ runt och trygga framtiden.
• NÃ¥gra ekonomibloggar handlar uttalat om att bli rik, medelst aktiehandel, företagsamhet eller annan verksamhet (jobba, spara och investera).
• PÃ¥ redeye är det nästan uteslutande män som bloggar om aktier.

Jag anar ett mönster här. Håller män på med abstrakta saker som aktieanalyser och aktieköp, med företagsamhet och investeringar? Håller kvinnor på med mer vardagsnära, konkreta fenomen som privatekonomi och sparande? Generaliserat alltså. Varför skriver inte så många kvinnor om aktier, analyserar företag och resonerar om makro- och mikroekonomi?

När jag startade denna blogg var det efter att ha bloggat på redeye ett tag, och jag ville ha ett eget forum för att skriva om aktier och aktiehandel (privat ekonomi som två ord, lägg märke till det!), och ekonomi i största allmänhet. Privatekonomi skriver jag kanske inte så ofta om, men det handlar definitivt inte bara om aktiehandel.

Nu är väl steget att handla med aktier och att skriva om aktier inte självklart, kanske handlar kvinnor med aktier i större utsträckning än vad de skriver om, och män gnetar med budget mer än de skriver om?

Läs även andra bloggares åsikter om aktier, aktiehandel, investeringar, sparande, privatekonomi

Som jag trodde häromdagen skulle Ericsson presentera en relativt bra rapport. Jag trodde att den i vanlig ordning inte skulle ha sÃ¥ stor inverkan pÃ¥ kursen, i alla fall inte om rapporten var positiv. Men där hade jag fel. Och det var inte lite som hände med aktiekursen! Jag har inga aktier i Ericsson, men väl nÃ¥gra stycken, 17 närmare bestämt, i Investor. Och Ericssons rapport pÃ¥verkade ocksÃ¥ Investor pÃ¥ ett positivt sätt. Det börjar faktiskt se ganska trevligt ut i depÃ¥n igen. Och jag är shoppingsugen. Antingen ska jag fylla pÃ¥ med nÃ¥got jag redan har, eller sÃ¥ ska jag köpa nytt. Det är alltid roligare att köpa nytt än begagnat … Men det blir nog inte Ericsson.
Min redeyeblogg om Ericssons kursuppgång:

Vårkänslor för Ericsson

Läs även andra bloggares åsikter om Ericsson, aktier, börsen, investera, redeye

Er utsände är just hemkommen från Avanza-dagen i Globen med inslag som

• “Har börsen en egen psykologi?” - C-G Gyllenram och Tony Ugrina pÃ¥ Ability Asset Management,
• “Sveriges roll pÃ¥ den globala spelplanen” - Leif Pagrotsky,
• “Är de nya kapitalisterna ett hot mot smÃ¥spararna” - Sophie Nachemson-Ekwall, och
• “Att lyckas i affärer - det är väl bara tur” - Sven Hagströmer och Mats Qviberg

bland flera föredrag/intervjuer. En mycket intressant avslutande “paneldebatt” diskuterade börsläget 2008 och deltagarna gav sina hetaste aktietips.

Lite ny inspiration kom vi allt hem med, och nÃ¥gra nya resonemang att fundera över, som Mats Qvibergs uttalande att “Bankaktier är inget för änkor och faderslösa” till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om avanzadagen, aktier, börsen, sparande

Att ha bil är ren kapitalförstöring, det har jag skrivit om förut, men nödvändigt för mig. Nödvändigt i betydelsen att jag värderar tiden jag sparar på att slippa bussåkande till jobbet högre än pengarna jag skulle spara på att göra detsamma. Sedan i höstas har jag varit inne på att byta bil, eftersom min börjar bli skraltig. Jag har provkört, bestämt mig för möjliga kandidater och räknat på det. Och tyckt att det är för bedrövligt vad dyra bilar är.

Sen bestämde jag mig för att köra den bil jag har tills den inte hÃ¥ller längre, jag kommer nämligen inte att fÃ¥ mÃ¥nga tusen för den, och nu när jag vet vad jag ska ha för bil gÃ¥r det ju snabbare att köpa den dag det blir nödvändigt. Första checkpoint var dock besiktningen. Jag lämnade bilen till verkstaden för service, byta olja och kolla bromsar och sÃ¥’nt. Jag fick en lÃ¥ng lista pÃ¥ allt som “borde” göras med den. Strategin blev att besiktiga bilen, se vad de ansÃ¥g behöva göras och sen se om det var värt det. Bilen fick tvÃ¥ anmärkningar, som gjorde att ombesiktning och en omregistreringsbesiktning blev nödvändiga efter Ã¥tgärderna. Detta var ganska enkla och relativt “billiga” Ã¥tgärder, sÃ¥ jag bestämde mig för att göra det.

Efter service, besiktning, Ã¥tgärder, ombesiktning och nya, billigaste sortens, sommardäck är bilen som “ny” igen, till en kostnad inom ramen för vad jag budgeterat för den i Ã¥r. Jag hoppas att den i alla fall hÃ¥ller till hösten, helst ett Ã¥r till. Under tiden öronmärker jag extra mÃ¥nadssparande till ny bil, dels för att se hur det funkar i ekonomin, dels för att minska kostnaden när jag behöver ta ett billÃ¥n senare.

Läs även andra bloggares åsikter om bil, sparande, privatekonomi

Ibland skriver jag om skattetryck och sjukförsäkringssystemet. Klart att man kan bli upprörd när man inte får behålla ens hälften av en löneökning. När sjukförsäkringssystemet är byggt med ett så lågt tak så att man inte ens får halva sin inkomst tillbaka när man är hemma med sjuka barn. Det kan inte ens den mest rabiata socialist ha svårt att förstå som isolerad känsla, oaktat samhällsansvar, solidaritet och lojalitet och politisk böjelse.

Många ekonomibloggar handlar om olika sätt att bli rik, ekonomiskt oberoende, få ekonomin på fötter. Det finns lika många sätt som människor, och det är intressant att ta del av alla olika vinklingar. Det alla har gemensamt är pengar, att försöka förmera de man har och får på olika sätt. Det finns flera sätt att skaffa dessa pengar, och något som förbryllat mig på senare tid är att endel sätt verkar vara mer Politiskt Korrekta, mindre upprörande, än andra.

• Tjäna 18 000 kronor i mÃ¥naden, vända pÃ¥ varenda slant och spara 37 kronor här, 4 kronor där. Helt OK. PK.
• Lägga upp tio webbsajter och skaffa passiva inkomster via annonsintäkter. Det är OK, en dröm för mÃ¥nga. PK.
• Sälja sitt web-projekt, som pÃ¥ fyra Ã¥r utvecklats frÃ¥n en hobby till en ekonomisk succé, för tre miljarder. Mycket OK. Helt PK. En dröm för mÃ¥nga.
• SnÃ¥la, spara och köpa aktier, och sÃ¥ smÃ¥ningom leva pÃ¥ räntor och utdelningar. Ekonomibloggarens mantra. Helt OK. PK.
• Plugga och skaffa sig ett välavlönat jobb. Och spara. Inte OK, rent upprörande, särskilt om man andas skattetryck, och visar hur mycket man faktiskt dÃ¥ ocksÃ¥ betalar i skatt, det bör man inte göra. Inte PK.

Är det inte konstigt? Varför är hög utbildning och välavlönat jobb sÃ¥ provocerande som metod “att bli rik“?

(Och återigen, jag pratar inte om prioriteringar i samhällsekonomin, jag pratar om olika sätt att skaffa sig inkomster. Även passiva inkomster (kapitalinkomster menar jag här) beskattas, med 30%, det är lägre än inkomstskatten!).

Kom igen! Ge mig olika vinklingar på denna frågeställning (helst utan hänvisningar till prioriteringar i välfärden, det ser jag som en separat fråga).

Läs även andra bloggares åsikter om inkomster, sparande, skatter, privatekonomi

Jag läste Stormriks spartips, konkreta tips på hur man kan minska sina utgifter. Sen funderade jag över vad jag själv gör för att minimera utgifterna.

Den viktigaste åtgärden är att ha kontroll på utgifterna, veta vart pengarna går. Att göra budget och föra kassabok. Så man ser vilka utgifter som ska täckas av vilka inkomster. Så att man inser att utgifterna måste täckas av inkomsterna! Och så att man ser att man faktiskt kan bestämma vad man vill lägga sina pengar på! När man har fått koll på pengaflödet, bestämmer man vad man vill göra med pengarna. Efter det bestämmer man hur man ska komma dit. Att få ordning på ekonomin är lite som att gå ner i vikt, eller börja träna regelbundet. Man måste vara motiverad! Man måste inse att de där uteluncherna faktiskt har inverkan på vilken semester man kan ha, eller hur många aktier man kan köpa i slutet av månaden. Och att det är upp till en själv att fixa det! Det går!

Egentligen är det enkelt. Det här är mina inkomster, det här är utgifterna jag vill ha (kan tolerera), det här vill jag spara. Sen får man se till att komma dit. Hur svårt kan det vara?

Jag tycker det är urtrist att snåla. Däremot försöker jag göra smarta val av utgifter.

• Som att göra matlista och veckohandla. Som att hÃ¥lla koll pÃ¥ räntorna och räkna pÃ¥ hur jag ska lägga dem i olika delar för att kombinera en viss trygghet och kontroll pÃ¥ utgifterna, men samtidigt göra dem sÃ¥ smÃ¥ som möjligt.
• Som att kolla upp försäkringar. Ibland köper jag saker som är billiga “slit och släng”, ibland köper jag dyrare saker med kvalité. Det beror pÃ¥ vad jag tror om hur billigt det blir pÃ¥ sikt.
• Som att ställa mig frÃ¥gan varje gÃ¥ng jag tänker köpa nÃ¥got “Behöver jag/vill jag verkligen ha det här (jämfört med nÃ¥got annat)?”, “Kommer jag att använda det här?”. Men ibland är det roligt att shoppa, och dÃ¥ bestämmer jag i förväg att inte ställa de där frÃ¥gorna, annars blir det ändÃ¥ inte roligt …

Det är viktigt att man har roligt, att man trivs, att man inte gnetar ihjäl sig. För om man inte gör det, hur ska man orka vara ekonomisk någon längre tid?

Så min mest konkreta sparidé är egentligen att skaffa en inställning till privatekonomin;

Skaffa kontroll på ekonomin, inse att inkomsterna ska täcka utgifterna. Det är du som bestämmer!

Läs även andra bloggares åsikter om sparidéer, ekonomi, privatekonomi, budget, kassabok

Jag brukar trilla in på jobbet vid niotiden för det mesta. Koppla in lap-topen och kolla in att allt funkar. Att allt funkar innebär även en kort stunds surfande, Dagens Industri, DN och Nordnet. Kolla hur starten på börsdagen ser ut.

Men, på senare tid har det varit mycket ståhej på jobbet, man blir fångad direkt på morgonen av någon som vill veta något eller säga något eller be mig göra något. Det är möten, och för all del vanligt jobb som kräver mycket tänkande. Så jag har inte riktigt hunnit med att hålla mig helt uppdaterad. Och det är ganska hälsosamt, märker jag. Min aktiedepå fungerar som jag har tänkt, på lite längre sikt. Jag kollar av att det fortfarande ser ut att vara rätt företag, att förutsättningarna inte ändrats, då och då, och så gör jag saker på lång sikt istället. I dagarna, vid månadsskifte, är det dags att kolla av att det fortfarande ser bra ut, ja för alla utom EpiCept då. Pytsa in pengar som blir över, och köpa något mer kanske.

För den sakens skulle behöver man inte kolla börskurserna en gÃ¥ng i timmen … faktiskt. Även om det är roligt att se tiondelarna ticka - i alla fall uppÃ¥t. Idag ska jag kolla fonddepÃ¥n pÃ¥ annat ställe, där har jag inte kollat pÃ¥ minst en mÃ¥nad, men jag tror jag ska byta nÃ¥gon fond. Dags för det nu.

Som av en händelse råkar jag ha ett excelark för uppföljningen av aktier och fonder. Tyvärr funkar den inte riktigt så strömlinjeformat som jag vill, än, därför får ni vänta innan jag lägger den bland mallarna.

Läs även andra bloggares åsikter om aktier, börsen, privatekonomi, fonder, uppföljning

Blogginlägg de senaste dagarna, frÃ¥n olika hÃ¥ll, om barnbidrag, synen pÃ¥ människors livsstil, jobb, ekonomiskt oberoende osv har fÃ¥tt mig att fundera lite. Jag tror jag skiljer mig endel frÃ¥n “medelekonomibloggaren”. Mitt mÃ¥l i livet är inte att snÃ¥la för att skapa en förmögenhet. Jag räknar inte sparade kronor i ental. Jag har inte för avsikt att avvara god mat, gott vin, ett biobesök, roliga saker för mina barn, en semesterresa, för att om tio Ã¥r fÃ¥ ut 5000 kronor i mÃ¥naden som passiv inkomst pÃ¥ min förmögenhet.

Jag har ett otroligt roligt jobb som jag gillar, och jag tjänar hyfsat bra på det. Jag ser ingen som helst anledning att sluta med det jobbet. Jag känner mig dessutom ganska förvissad om att kunna skaffa ett liknande jobb om det jag har skulle gå åt skogen av någon anledning, dvs jag känner mig ganska säker på att jag kan sälja mina professionella kunskaper. Därför ser jag det inte som ett självändamål att fixa 40 000 kronor i passiv inkomst varje månad.

Däremot vet jag att man alltid kan spendera pengar. Det är lätt att spendera de pengar man har som disponibla, oavsett hur mycket det är. Och det ser jag som onödigt. Jag vill lägga de pengar jag har på rätt saker. Det som är rätt för mig.

Jag tycker om god mat, jag gillar att laga mat. Jag tänker inte äta falukorv fyra gÃ¥nger i veckan för att minska matkostnaderna. Däremot vill jag optimera pengarna jag lägger pÃ¥ mat. Jag vill inte slänga mat, jag vill inte köpa sÃ¥’nt som inte tillför mervärde. Det betyder att jag nästan alltid planerar maten för en-tvÃ¥ veckor i taget och gör storköp. Det betyder att jag inte köper halvfabrikat när jag kan laga själv. Det betyder att jag tar med matlÃ¥da till jobbet, eftersom det är bÃ¥de billigare, godare och mindre stressande än att köpa mat ute.

Den ekonomiska tanken betyder också att jag försöker att inte suboptimera. Jag köper inget billigt på ÖB just för att det är billigt. Jag köper inte skidhandskar för 79 kronor på ÖB som håller en säsong, när jag kan köpa skidhandskar för 400 kronor som håller tio säsonger.

Just nu köper jag möbler på IKEA eftersom jag har relativt små barn som sliter på saker. Det är ingen idé att köpa en soffa för 50 000 kronor på Norrgavel när man har tre barn som gnider och sliter och spiller. Då är det bättre att köpa en soffa för 8000 kronor på IKEA som håller tills de slutar slita på grejerna. Sen kan jag köpa de där tidlösa, dyrare grejerna.

Jag fördelar sparandet, så att det går i lagom portioner till semester, buffert och långsiktigt sparande. Jag ser till att det finns en lagom pott för att roa mig och mina barn. Jag ser till att det finns försäkringar för sjukdom och annat inkomstbortfall. Jag ser till att det finns efterlevnadsförsäkringar till mina barn.

Livet ska vara skönt, det kan ta slut imorgon. Det är sÃ¥’nt man ocksÃ¥ fÃ¥r räkna med i sitt ekonomiska liv.

Jakob kritiserar i inlägget svenskar, pengar och barnbidrag 2 svenskars sätt att se på ekonomi. Som referens i sin kritik tar han hjälp av sin egen uppväxt, där han delade rum med sin bror tills han var 15 år, aldrig åkte utomlands, förutom en tur till Leogland, eller gick på bio med sina föräldrar som han minns det.

Som jag skriver i ett inlägg nedan skulle jag gärna se slopande av alla skattefinansierade bidrag, sÃ¥ jag tänker inte försvara nÃ¥gons rätt att med bidrag leva ett liv i excess. Men jag vill gärna diskutera hur det är rimligt att leva med tanke pÃ¥ den ekonomi man har. Resonemang, à la Monty Python’s Flying Circus “Four Yorkshiremen”, som Jakob presenterar, tycker jag är rena icke-argument i debatten.

Vad är basics i livet? Att överleva, kan vi utgå från är det grundläggande, människor har stark överlevnadsinstinkt. Hur överlever man då? Ja, man ser väl till att ha någon metod att få ett skyddat ställe att sova på och något att äta för sig själv och sina nära. Någon av de överlevande är lite omsigochkringsig och får faktiskt lite resurser över, han/hon kan fixa ett bättre skydd, skaffa lite mer och bättre mat, byta till sig lite roliga grejer. De som inte är lika omsigochkringsig får fortsätta jaga mat för dagen och skydd för natten.

Sen kommer någon som skramlar med vapen, hotar familjen och hotar att bränna ner skyddet, om han inte får del av överflödet. Skatten har uppfunnits. Mot denna skatt kommer ett skydd mot utomstående förövare att ingå.

Samhällen utvecklas, markägare inkasserar skatt under hot för att hålla sina arméer för att fortsätta vara markägare, och kyrkan vill ha ett ord med i laget för att försörja sina präster som inget annat gör än att prata med en Gud som ingen sett.

Till slut fÃ¥r alla människor makt genom allmän rösträtt. Och dÃ¥ har vi vÃ¥r självklara rätt att ha Ã¥sikter om till vad dessa skatter ska gÃ¥. I nÃ¥gon slags solidarisk anda vill “vi” kanske hjälpa människor som tillfälligt har det svÃ¥rt. “Vi” vill kanske att alla människor ska ha rätt till utbildning, inte bara de som är rika. Inriktningen pÃ¥ vÃ¥rt skattesystem är i mycket till för att ge samma möjligheter till alla människor. Även till människor som inte fötts med silverskeden i mun. VÃ¥r fria undervisning som gör att alla kan studera, inte bara de som kommer frÃ¥n välbärgade hem. NÃ¥got jag personligen är mycket glad för, utan möjlighet till studielÃ¥n hade jag aldrig kunnat studera pÃ¥ teknisk högskola.

När man pluggar och lever på studielån lever man kanske i ett studentrum, och ens största kostnader utöver hyra och mat är kurslitteraturen. Man roar sig på nationerna för en billig penning och hittar sätt att klara sig med sina studiemedel och de extrajobb man kan ta/få. Sen får man jobb, kanske råkar man plugga till något som är relativt välbetalt. Så vad ska man göra då? När man pluggade och bodde i sitt studentrum klarade man sig på några tusen kronor i månaden. Nu har man kanske tre-fyra gånger så mycket i månaden netto. Ska man fortsätta leva där i studentrummet hela livet och spara alla dessa tusen kronor i månaden? För självklart klarar man sig bevisligen på mycket mindre. Eller ska man använda pengarna? Ja, det beror väl på ens plan och prioriteringar i livet.

Jag tycker det är vars och ens plikt att försörja sig själv. De pengar man tjänar gör att man kan välja sin livsstil därefter. Tjänar jag mycket kan jag gå på bio varje vecka och åka utomlands flera gånger varje år om jag tycker det är roligt, oavsett vad andra tycker om vad man klarar sig med eller vad man inte klarar sig med. Tjänar jag mindre får jag kanske välja bort endel av de sakerna.

Barnbidraget har hittills varit en rättighet för varje barn. Det är pengar som kommer till kassan. Antingen kan jag välja att räkna med de pengarna i de disponibla inkomster jag har, eller så kan jag hela tiden räkna med att det är pengar jag har för tillfället som kan försvinna. Och alltså spara dem. Själv är jag mer åt det senare hållet, jag litar inte på några utfästelser som staten gör, alltså räknar jag med att barnbidraget kan försvinna vilken dag som helst och ser till att inte vara beroende av det. Jag sparar det mesta av det till mina barn. De kommer att få en ansenlig summa till studier, bostad, körkort eller vad jag nu kan tänkas vilja ge dem, när de blir vuxna. Andra människor gör andra bedömingar för sin försörjning, det kan tänkas de har mycket sämre lön än jag, och använder barnbidraget för livsuppehället, och den livsstil de kan få på de pengar de har. Alltså är det självklart att det kommer att märkas om barnbidraget försvinner! Självklart! Och varför skulle de inte få tycka något om det?!

I vÃ¥rt samhälle, där vi betalar skatt för vÃ¥r gemensamma välfärd, har vi ocksÃ¥ rätt att tycka till om prioriteringar hur skatten används! Det är fullständigt irrelevant vad andra tycker om rimlig levnadsstandard! Man kan tycka vad man vill om hur andra sköter sin ekonomi, hur de lever sina liv. Men för den sakens skull har man ingen rätt att anse att ens egen sätt att resonera är referensen till den rätta livsstilen. Att det “duger”.

För att använda samma resonemang som Jakob, den egna livstilen, undrar jag isåfall varför inte alla utbildar sig till civilingenjörer eller något liknande välbetalt, och ser till att få hög lön. Varför harva med halvtaskig lön och köra ovanstående Monty Python resonemang, när man kan få det mycket bättre med rätt utbildning och rätt val av yrke? Varför spara och försaka, när man kan skaffa pengarna istället?

Vi skulle faktiskt alla kunna leva i grottor och leva pÃ¥ rötter och klara oss ganska bra, om det är den frÃ¥gan vi vill driva. FrÃ¥gan är bara vad vi skulle göra av alla de pengar vi tjänar dÃ¥ … för utomlands kan vi inte Ã¥ka, och bio kan vi inte gÃ¥ pÃ¥ mer än nÃ¥gon gÃ¥ng dÃ¥ och dÃ¥.

Vi får spara istället. Bankerna kan få det vi sparar! Eller?

Poängen är alltsÃ¥ att man ska kunna försörja sig och sin livsstil själv. Huruvida pengarna räcker till dyra bilar och sommarhus, och om det är “onödigt” i nÃ¥gons ögon, mÃ¥ste betraktas som fullständigt irrelevant i samhälls- och privatekonomiska sammanhang. För samhällsekonomin mÃ¥ste det ju snarare betraktas som positivt. Sen kan vi alltid diskutera bidrag. Den fria skolan, den fria vÃ¥rden … är ocksÃ¥ en form av bidrag.

Läs även andra bloggares åsikter om barnbidrag, ekonomi, skatter, bidrag, välfärd

DN Ekonomi berättar i en artikel om en fondsparare som 1996 började månadsspara i en fond (men slutade med det när barnen kom). Summa insats var sammanlagt 116 679 kronor och i dagsläget är fondandelarna värda 458 173 kronor. En genomsnittlig uppgång med 12% per år, om vi räknar på tolv år och att alla pengar sattes in samtidigt (vilket är en icke-konservativ approximation, medelavkastningen på insatta pengar har i själva verket varit något högre än 12 %).

Jag undrar varför DN skriver denna nonsens-artikel? Vad är syftet? Som en motvikt till alla skriverier om fonder och avgifter som varit på sista tiden? För att visa att fonder också kan vara bra?

Vill man visa att med passivitet och genom att lyssna pÃ¥ rÃ¥d frÃ¥n en kompis, ocksÃ¥ kan bli “rik“? En synnerligen slarvigt skriven icke-artikel, enligt min mening.

Totalt har Tomas Jacobsen köpt andelar för 116.679 kronor som idag är värda 458.173 kronor. Hade han haft pengarna på ett bankkonto hade värdet varit bara 23.000 kronor om man tagit hänsyn till de transaktioner han gjort under åren, visar beräkningar som Skagen Fonder gjort åt Din Ekonomi.

Och hur stämmer det där ihop dÃ¥? Han skulle ha satt in ca 116 000 kronor sammanlagt och ha 23 000 kronor kvar nu? Uttag under Ã¥ren alltsÃ¥ sÃ¥där 93 000 kronor sammanlagt? Det betyder att avkastningen pÃ¥ fonderna varit ännu högre än de 12 % jag skrev ovan. Varför skriver man inte det? Det skulle ju verkar fördelaktigt för att göra reklam för fondsparandet. Om man antar att 23 000 kronor blivit drygt 458 000 kronor innebär det en Ã¥rlig ökning med drygt 28 %. Det lÃ¥ter inte jättemycket … Jag antar att man valt att presentera det pÃ¥ det sätt man valt, eftersom skillnaden mellan 458 000 kronor och 23 000 kronor lÃ¥ter sÃ¥ enormt mycket större än en ränteskillnad pÃ¥ 3 % och 28 % …

Vilken ny information har vi fått från artikeln? Ett desperat försök att rädda fondsparandet? Det är bra för den som är lat och inte orkar engagera sig i sina pengar?

Javisst. Klart man kan ha tur med fonder. Men det är trots allt inte alla fonder som går bra. Jag gjorde faktiskt ungefär samma sak. Valde fonder till mina barn, 1997, bankens rekommendation. Var passiv och sparade månatligt till våren 2007, när jag sålde fonderna för att förvalta dem själv istället. Om man säger såhär, att jag behöver inte betala någon skatt för realisering av kapitalvinster. Det var ingen avkastning alls, visade det sig när jag började räkna på det. Det hade varit bättre att ha pengarna på bankkonto.

Kanske DN kunde skriva om det också. Att om man är passiv sparare är det viktiga inte att välja fondsparande. Det viktiga är att ha tur i valet av fonder. Man får lyssna på någon kompis.

Uppdatering: Om man läser även det finstilta under artikeln (som jag inte gjorde frÃ¥n början) fÃ¥r man mer information om hur beräkningarna har gjorts. Jag fÃ¥r ta och gÃ¥ igenom det en annan dag. Men, det förändrar inte slutsatsen om turen att välja rätt fond, och inte bara välja “fondsparande”.

Hur ska man veta hur stor buffert man behöver skaffa sig? Hur mycket kan man lägga på att bo? Hur mycket behöver man ha att leva på när räntor och amorteringar är betalda? Men en avbetalning på 500 i månaden klarar vi väl?

Om vi börjar med bufferten. Vad ska den vara till egentligen? Vad kan det snabbt behövas pengar till? Det vet man ju egentligen inte, om man visste behövde man inte fundera. Men om man bor i hus, vad kan hända? Vattenskador och maskiner som går sönder. Kylskåp och frys, det behöver man snabbt nya. Ett nytt kylskåp kostar kanske 10 000 kronor. Hade man en buffert på 10 000 kronor varje år, får inget mer gå sönder innan man kan spara till en ny. Och hur lång tid tar det?

Vattenskador är trist. Man får åtminstone betala självrisken själv. Är golvet gammalt blir det avskrivningar på det också, så man får lägga till några tusen till för att få in ett nytt golv. Var det elementet som gick sönder? Efter 30 år får man ingenting för gamla element. Ett nytt element kostar runt 6 000 kronor (vattenburet). Säg att det blir 10 000 sammanlagt.

Bilen dÃ¥? Ett nytt avgassystem kostar nÃ¥gra tusen. Varenda pryl som mÃ¥ste bytas kostar nÃ¥gra tusen eller mer … Även om man gör avsättningar för normal service varje Ã¥r, tillkommer kanske en “engÃ¥ngskostnad” dÃ¥ och dÃ¥, säg 5 000.

Så vad behöver man ha i buffert? Man behöver kanske ha ett kylskåp, en vattenskada och ett avgassystem, och lite till i buffert. Dvs 30 000 - 40 000 kunde vara bra att ha. Säg att du måste köpa ett nytt kylskåp, 10 000 kronor, hur lång tid tar det för dig att fylla på bufferten med de 10 000 kronorna? Tar det lång tid, mer än ett år, kanske din buffert behöver vara större. Säg 50 000 kr. Och de pengarna måste vara lättillgängliga. Sorry, ingen bra avkastning där inte!

Hur mycket behöver du ha att leva på då? Vi säger att du har 12 000 kronor kvar när du avsatt pengar till sparande (långsiktigt (mer än tio år) och kortsiktigt (semester) sparande, samt till att öka bufferten), räntor/amorteringar och andra fasta kostnader. De 12 000 kronorna ska vara till mat, resor till jobbet, kläder, aktiviteter och övrigt (en tur till IKEA kanske?). Av det går 4000 kronor till mat till familjen och 2000 kronor till bensin.

Du har sextusen kvar till att roa dig och köpa kläder för! Låter det supermycket? Du kan handla vad-du-vill? Eller inte.

• Ett par skor, 1 000 kronor, sÃ¥klart! 5 000 kvar.
• Ett par jeans och en tröja, inget särskilt fashionabelt, 1 000 kronor till. 4 000 kvar.
• Du behöver köpa alvedon och hostmedicin, receptfritt, för barnen är sjuka en vecka. 200 kronor gick där. 3 800 kronor kvar.
• Men en utekväll i mÃ¥naden kunde man väl unna sig? Middag och en pubrunda. Hoppsan, 1 000 kronor väck. 2 800 kvar.
• Mysa med ett trevligt magasin i soffan pÃ¥ kvällen ibland? 200 kronor borta i mÃ¥naden där. 2 600 kvar.
• Visst kan vi gÃ¥ ut pÃ¥ lunchen ett par-tre gÃ¥nger i mÃ¥naden? 200 kronor. 2 400 kvar.
• En bag-in-box räcker ganska länge, eller hur? 200 kronor. 2 200 kvar.
• Men faktiskt behöver barnen lite kläder, nÃ¥gra tröjor och byxor, 1000 kronor till alla tre. 1 200 kvar.
• Klippning? 300 kronor. 900 kvar.
• En väldigt liten runda pÃ¥ stan, nÃ¥gra ljus och en ny pläd till soffan. 200 kronor. 700 kronor kvar.
• NÃ¥gon gÃ¥ng om Ã¥ret betalas gymkortet, 1 800 kronor. Inte just denna mÃ¥nad, kanske, men det är 150 kronor per mÃ¥nad som borde avsättas för det. 550 kronor kvar.
• Fika med familjen ute, bara en gÃ¥ng i mÃ¥naden är ju inte sÃ¥ mycket? 200 kronor. 350 kronor kvar.
• Klasskassan? 100 kronor. 250 kvar. Det börjar kännas lite tight nu?

Och pengarna, 6000 kronor försvann pÃ¥ “ingenting” och pÃ¥ “mÃ¥sten” som klasskassan och kläderna till barnen.

Sen har vi den där prenumerationen pÃ¥ Privata Affärer som faktiskt kostar 50 kronor i mÃ¥naden, även om jag bara betalar en gÃ¥ng om Ã¥ret. Barnens veckopeng? 500 kronor eller mer i mÃ¥naden som försvinner där. Ju större de är desto dyrare …

1000 kronor är inte mycket om man ser vad man fÃ¥r. Ett par skor, eller en utekväll med middag. Eller nÃ¥gra ströshoppingar av tidningar, värmeljus, klippning och en vända pÃ¥ apoteket. “Ingenting”. Om räntan ökar 1 %-enhet, kostar ett lÃ¥n pÃ¥ 1,2 miljoner 1000 kronor mer i mÃ¥naden … SÃ¥ vilken marginal behöver du ha när du köper ditt hus t ex, till “ingenting”, räknat i skor, tidningar och utekvällar?